Smärta

Vi låg där och tittade in i varandras ögon. Jag grät lite, kunde inte låta bli. Du berättade vad du saknade - jag saknar jag också. Saknar massor...
Sedan sa du saker. Saker som jag väntat i över fem år på att få höra.
Livet är bra ironiskt ibland...

Det gör ont!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0