My precious apartment (att bli vuxen)

När jag var liten så trodde jag att man var vuxen när man fyllde 15. Därför gruvade jag mig något alldeles enormt inför denna dag. Min femtonde födelsedag kom och jag insåg att jag nog inte var speciellt vuxen trots allt. Jag beslöt mig för att det skulle förbli så. Att jag alltid skulle bo hemma hos mamma och pappa i den gråa villan på knutsbo. Att bli vuxen och tvingas flytta hemifrån var något som skrämde vettet ur mig.

Men successivt började jag växa ur mitt löfte till mig själv och när jag tog studenten ville jag inget hellre än att ha en egen lägehet som jag kunde inreda precis som jag ville, ha fester i och vara ifred i när jag kände behov av att vara det.

Mina oerhört snälla föräldrar köpte mig en liten lägenhet ca 20 min promenad från mitt barndomshem. Vad nu detta skulle vara bra för går ju att diskutera med tanke på hur mycket pengar jag skulle ha sparat på att bo kvar hemma, men lägenheten på Generatorgatan var en viktig anhalt på resan mot vuxenlivet. Jag tvingades lära mig tvätta, städa, byta glödlampor, stryka kläder och allt vad det nu krävs av en vuxen människa med eget boende. Allting med vetskapen att mina föräldrar bara befann sig någon kilometer bort.

Jag kände mig fortfarande inte speciellt vuxen men mer ansvarsfull och "hushållskunnig" är tidigare. Jag växte något enormt under de 18 månaderna i min lilla boning och utan flytten dit hade jag aldrig vågat flytta vidare till Stockholm. Jag saknar min lilla underbara lägenhet väldigt väldigt mycket, men jag längtar inte tillbaka. Jag ser på den tiden som något nödvändigt. En förbredande fas inför det riktiga livet. En lektion i att bli vuxen. 

Än idag har jag inte blivit vuxen. Inte i mina ögon i alla fall. Jag sitter här i min ännu mindre lägenhet i Stockholm som, bortsett från den lila toaletten och den limegröna hallen, är nästintill identisk med min förra (antar att det beror på möblemannget. haha) och känner mig ganska nöjd med tillvaron. Frågan är om man någonsin blir helt vuxen? Jag skulle inte bli förvånad om det faktiskt var så... Jag får vänta tills jag är 80 år och sitter och ser tillbaka på mitt liv innan jag kan dra någon slutsats i den frågan. För tillfället är jag dock tillfreds med det faktum att jag kan bete mig  "vuxet" när det krävs av mig och när det inte gör det, ja då kan jag vara mig själv :)

Min älskade lägenhet med en limegröna hallen och det lila badrummet.

     

 

Kommentarer
Postat av: Parre

Ojoj, jag kommer verkligen ihåg. Minns du hur lägenhet såg ut som låg mittemot din lilla lägenheten med limegrön hall.. jo den stora lägenheten som präglades av vitt med det blåa köket!:)

2008-03-04 @ 14:51:03
URL: http://parris.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0