Ludvika by night

Om jag sa att hjärtat inte slår lite extra hårt och stegen ökar takten en aning de kvällar jag är på väg hem från pendeln - ja, då skulle jag ljuga. Därmed inte sagt att jag fortfarande tror att varje person jag möter är en kallblodig mördare som när som helst kommer dra fram en kniv ur rockärmen och sticka ner mig. Nej, lite insikt i Stockholmslivet har jag allt fått under de två år jag har bott här. Helt trygg kommer jag dock aldrig att känna mig.

Annat är det med lilla Ludvika. Staden där jag tillbringat över 20 år av mitt liv. Den där lilla pricken på kartan som jag känner lika bra som min egen jackficka. Bilden ovan är tagen förra lördagen på väg hem från krogen. Det var en mycket angenäm promenad vill jag lova. Lagom kallt, bra musik strömmande ur ipoden och en kamera som helt plötsligt fick för sig att hoppa upp ur väskan och dokumentera min hemstad. Det tog tid innan jag kom hem den natten. Jag njöt verkligen att vara ute i ett bäcksvart mörker och ändå känna mig helt trygg. Det är sällan jag upplever det nu för tiden.

Ibland saknar jag verkligen småstadslivet...