Mitt första flygminne utpelar sig när jag är tre år gammal. Egentligen vet jag inte om det är ett riktigt minne eller om jag fått det återberättat för mig så många gånger att jag tror mig minnas. Vi är på väg till Luleå för att hälsa på släkten. Jag, mamma, pappa och min ettåriga lillebror. Johan sitter i pappas knä. En flygvärdinna går förbi varpå min klåfingriga bror nyper henne i rumpan. Pappa är en hårsmån från att få sig en snyting, men i sista stund får flygvärdinnan syn på Johan och det går upp ett ljus för henne. Vi skrattar åt det än idag...


På väg till Paris

Andra gången jag äntrar ett flygplan är jag fjorton och ska fraktas i luften, i en plåtlåda med vingar, över ett enormt hav till det gigantiska landet USA. Ni hör ju själva hur orealistiskt det låter. Inte konstigt att jag är rädd för att flyga. Vid starten kramar jag krampaktigt Annas hand. Anna är liten, men inte ett dugg rädd. Hon säger att det känns som att åka karusell - att flyga alltså. Maja berättar för oss att coca-cola heter coke på engelska. Som om vi inte redan visste det!
När vi kommit en bit upp i luften drabbas jag av känslan av att huvudet kommer att sprängas. Jag halvt ligger, halvt sitter i stolen och försöker hålla tillbaka tårarna. En snäll flygvärdinna ger mig plastmuggar med varma papperservetter i som jag håller mot öronen. Det ser roligt ut men känns faktiskt ganska bra. Ännu bättre blir det när vi får gå och sätta oss i första klass, jag, Anna, Maria och Viktoria. Vi får påsar med små kängurur som smakar paprika. De är jättegoda.
Några timmar senare blir vi uppmanade att titta ut genom fönstret. Vi ser konturerna av den amerikanska marken genom de tunna molnslöjorna. Vi har ätit upp alla paprikakängurur som finns i hela flygplanet. Än idag kan jag känna smaken av dem.

På torsdag flyger jag själv för första gången i hela mitt liv. Jag är inte lika rädd som jag var för åtta år sedan eftersom jag flygit en del sedan dess, men det pirrar av olust och nervositet i magen. Vem ska jag hålla i handen vid starten? En del av mig bara fnyser och skrattar åt min egen rädsla. Har man klarat av 10 timmar i ett plan till Kina så klarar man 3 timmar till Barcelona. Jag ska försöka komma ihåg det...