Ensamhet är inget tyst fenomen. Inte heller tomhet. Jag är ensam. Lägenheten gapar tom. Jag kan höra det envisa surrandet från datorn. Jag kan höra min granne lätta på blåsan på andra sidan väggen. Jag kan höra bilen som startar nere på gatan åtta våningar under mig. Jag kan höra tid försvinna när sekundvisaren roterar i klockan på väggen. Runt runt runt...

Inga hundar som skäller. Inga bröder som skriker. Ingen tv som någon glömt att stänga av efter att ha dragit upp volymnivån till max...

Skönt? Ja, kanske. Men ändå kan jag inte låta bli att känna ett litet hugg av saknad i bröstet. Jag avskyr dessa övergångsfaser. Som jag skrev i ett tidigare inlägg: Jag blir aldrig nöjd! Det är lönlöst...

Kanske är vi människor dömda att sakna. Att längta. Att tråna efter någonting som är vad som helst bara inte det vi har för stunden? Kanske... Livet vore faktikst ganska trist annars.

Nu ska jag lägga mig i sängen och njuta av min ljudliga ensamhet. Intala mig att jag faktiskt har saknat min pissande granne som söver mig om kvällarna ;-)