24 november 2003
"Jag fryser... jag fryser...mina händer är alldeles blåa och iskalla.. Det pyser ut varm luft från datorn så jag lägger händerna mot tangentbordet och värmer dem...

Jag är matt och orkeslös! Kan inte koncentrara mig på någonting längre. Jag kommer mer och mer "efter" i skolan för jag orkar inte bry mig. Mitt huvud känns tungt och fyllt med bommull. Jag kan knappt umgås med folk längre.

Jag känner hur jag svälter mig själv men jag kan inte göra någonting åt det! Det är jobbigt och jag är rädd. Jag vill äta men jag kan inte. Ju fler dagar som går tar jag allt mer avstånd från maten. Jag äter mindre och mindre. Vill knappt äta yoghurt längre... Ju längre jag är utan socker å sötsaker destå svårare blir det när jag måste börja äta sådant igen. Ju sämre kommer jag att må när jag måste sluta med de här sjuka ideerna! Det kommer att bli svårare och svårare ju mer jag tränar för jag vet att jag inte kan fortsätta träna såhär mycket hela livet ut.

Jag är inte rädd för döden, inte rädd för ormar, knappt rädd för höjder längre! Men en enda sak är jag rädd för. Att gå upp i vikt! Jag är också rädd att jag ska få riktiga ätstörningar och tyna bort...rädd att inte kunna kontrollera någonting längre....
Jag är så jävla rädd!!! snälla någon, hjälp mig! jag vet inte vad jag ska göra längre!!"

15 april 2003
"Varför ska d vara så grymt svårt? D är ju bara å öppna munnen, gapa å svälja... D är inte särskilt svårt när jag tänker efter... Efteråt klumpar d ihop sig i magen och ligger där och sväller som en stor bulldeg! Då måste d bort! Allting! Det är därför jag har träningsvärk. En enda jävla ont cirkel!

äter - dåligt samvete - tränar -träningsvärk - gör för ont för att kunna träna - äter inget - hungrig - kan inte leva mä hunger - äter....

Valet mellan ett stort, tomt gapande hål eller en svällande degklump är inte lätt..."

----------

Bland dokumenten från min gamla dator som Erik och Malin lyckades rädda åt mig hittade jag min dagbok från gymnasiet (2003). Det är bara sex år tillbaka i tiden men ändå känns det som om det var en hel evighet sedan jag skrev detta. Jag får en stor klump i magen när jag läser. Lika stor klump som jag förmodligen hade i skrivandets stund, dock av helt andra orsaker. Har jag verkligen skrivit det här? Har jag verkligen mått såhär dåligt?