"Four dolls" i Köln 2002 (tror jag)

Igår kväll överrumplades jag av minnen som jag helst skulle vilja radera ur mitt medvetande. Jag fick en sådan oerhörd cirkusabstinens och var tvungen att mata in en dvd-skiva från ett av mina framträdande för att återuppleva gamla tider. Det skulle jag inte ha gjort. Skivan som började rulla visade sig inte bara innehålla en utav mina bästa prestationer utan även den absolut sämsta!

Det var sista gången jag skuttade runt på scenen i den pösiga, rutmönstrade dräkten med rosa bollar på kinderna. Jag svär: jag har inte krupit i rör sedan dess.. För er som inte vet vad jag pratar om så kan jag passa på att förklara att vi (Four dolls) är (var) en grupp på fyra tjejer utklädda till dockor som kryper dubbelvikta i avlånga rör (bilder nedan).

Året var 2005 (tror jag) och jag var 19 år. En grupp kostymklädda herrar från Kina hade intagit folkets hus i Ludvika för att utse artister till den kommande festivalen i Wuahn i Kina (där jag var året innan).

Vi i "Four dolls" hade haft lite meningsskiljaktigheter som vanligt vilket hade slutat med att jag som var äldst i gruppen fick ha det MINSTA röret. Tack för det liksom! Det var knappt så att jag kunde ligga dubbelvikt i det utan att tappa andan men jag kände mig tvungen att offra mig eftersom ingen annan uppenbarligen var villig att göra det.

Vi hade kommit halvvägs in i akten när det som inte fick hända faktiskt hände. Nu ska jag försöka förklara så att folk förstår vilket inte är det lättaste. Vi sitter alla fyra med rumpan nere i rören så här:



... Sedan "ploppar vi ner" i rören så här:



Här sitter vi alltså fast i rören alla fyra. Tanken är att en av oss (i detta fall jag) ska vicka mig själv så att mitt rör välter, krypa ut och sedan vicka ner de andra.

MEN...

Eftersom mitt rör var så litet och jag verkligen hade fått trycka ner mig själv i det så kunde jag inte röra en enda millimeter av min kropp vilket innebar att jag inte fick omkull röret. Istället sitter jag fast och känner hur mina ben trycks in mot min bröstkorg. Jag får allt svårare att andas. Tillsist inser jag att jag inte kommer att kunna andas mycket längre till och skriker allt vad jag kan:
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Jens, som står i kulisserna, hör mig skrika och springer in på scenen och hjälper mig ut. Vid det här laget har vi suttit stilla i våra rör en bra stund och kineserna börjar undra vad som händer.

På något sätt lyckas jag fullfölja numret. Därefter rasar jag ihop bakom scenen. Jag har ont i bröstet flera dagar efteråt... Det var nog bland det otäckaste jag någonsin varit med om...