Jag har gjort något dumt. I ren ilska faktiskt. Eller inte ilska, det var fel ord. Frustration kanske? Eller oförmåga att förstå en annan människas handlingar? Vad vet jag... och jag bryr mig mindre!

I alla fall. Jag är snart 23 år. Jag VET att man inte får kasta ut saker genom fönstret. Speciellt inte när man bor på åttonde våningen och föremålet i fråga kan råka hamna på någon. Men som sagt, jag bryr mig inte...

Jag ville bara krossa honom! Inte bokstavligt, utan bara kasta ut honom ur mitt liv. Ut ur min hjärna!
 
Sådär då.... En klapp på axeln, ett peppande leende i spegeln. Nu går vi vidare. Och vi tittar aldrig bakåt! (bara neråt på min jäkla mugg som jag självklart råkade kasta i en av blomlådorna! Det blev med andra ord inget kras... Kanske lika bra)









Det gör inte ont. Inte ett dugg. Jag tycker mest bara synd om... Och så undrar jag: vad hände med "vänner vad som än händer?"