Kvällen kommer bli superlyckad. Jag känner det på mig! Har bokat bord på Murasaki på Götgatan till 18.30. Därefter blir det karaoke, ryss-party och Fashing. Om allt går som det ska dvs (finns aldrig några garantier). Det enda jag är något sånär säker på är att det kommer bli en DYR kväll. Men det är jag värd :)

Varför ser jag alltid ut som en död fisk på kort?

Genushysterin har nått kulmen. Hoppas jag. Åtminstone har jag svårt att tro att det kan bli värre än så här. Var det inte nog illa i lågstadiet när idrottsläraren bestämt fastslog att minst två tjejer skulle befinna sig på fotbollsplanen samtidigt och dessutom generöst delade ut två poäng per "tjejmål"?

Kan tyckas. Illa nog om ni frågar mig, och den överdrivna rättvisan mellan könen (eller orättvisan) borde stannat kvar i skolbänken.

Det gjorde den dessvärre inte. Den smittade av sig på de människor vi demokratiskt har valt till att styra vårt avlånga land. Människor som i medierna tillkännager krav på minst åtta kvinnor i EU-Kommessionen (eller hur det nu var. Jag slängde min DN i soptunnan på Södra Station för ett par timmar sedan), annars tänker de avblåsa fotbollsmatchen. Precis som i skolan! Det ante mig...

Jag blir arg! Arg, arg, arg! Jag minns när Gudrun lämnade VP och startade FI. Jag blev arg då också! Varför måste vi kvinnor hela tiden betona att vi kräver vår rätt hela tiden? Det är detsamma som att erkänna oss underlägsna. Varför håller vi inte käften och låter livet ha sin gilla gång? Och kanske borde vi införa en "kvinnokonvention" i morgon på "barnkonventionens" 20-årsdag? Det vill vi ju ha, verkar det som.  

... Men det är inte vårt fel. Egentligen. Skulden vilar på idrottsläraren. Han som tryckte ner oss och fick oss att känna oss som det sämre könet.

När en kvinna sollras bort från exempelvis en viktig post i ett företag till förmån för en man måste vi våga lita på att det är för att mannen är mer kompetent. Inte för att han är just man. När duktiga kvinnor däremot får ta ett kliv tillbaka eftersom en man är mer lämpad för jobbet, ja det är då man ska börja ifrågasätta.

Rätt man på rätt post helt enkelt. Att merparten av beslutsfattarna är män kanske inte är något resultat av en manlig maktkonspiration utan helt enkelt ett konstaterande att män verkligen är smartare än kvinnor. Med vissa restriktioner såklart.

Är det bara jag som tycker det är fel när kvinnor tvingas fram, tvingar fram sig själva i rampljuset bara för att vi ska få ett jämnställt samhälle? Kvinnan är inte en egen ras som måste representeras utan alla är vi människor, och den mest lämpade människan borde tilldelas den där eftertraktade vd-posten. Inget snack om saken!

När jag läste antifeministen Per Ströms rader i Expressen blev jag först förbannad: "Får en kvinna ett toppjobb måste det ha funnits (bättre) män som först rensats bort."

Jag ville ta karl i kragen och dementera hans befängda konstaterande för innerst inne känner jag en lojalitet med mitt kön. Men vid närmare eftertanke vacklar jag... När EU-s utrikesminister nu har visat sig bli en kvinna är det kanske ett bevis för att Ström har rätt. Utnämningen kan mycket väl vara framtvingad av den senaste veckans könsdebatt i medierna.

Det är dags att vi stannar upp och frågar oss: vad är det vi vill uppnå med denna genushysteri? Jag tvivlar inte på att vi alla innerst inne eftersträvar bästa möjliga resultat till följd av de människor vi tilldelar topp-positionerna. Spelar det då någon roll om det är en kvinna eller tio män vid makten? Nej, det tycker jag inte! Genushysterin är förnedrande för oss kvinnor. När vi inte har kompetensen åberopar vi rättvisa likt femåringar fastän vi alla vet att livet inte är rättvist. Varför är det ingen mer än jag som kan inse detta?!

Varför kan vi inte få spela rättvist? Utan krav på kvinnors deltagande och samma poäng för samma prestation. Männen måste acceptera kvinnorna som jämnlikar och kvinnorna måste börja se sig som sådana. Annars tänker i varje fall jag lämna walk over.

I morgon är det fredag. I morgon kommer pappa och hämtar mig efter "jobbet". Därefter ska vi plocka upp lillebror i Uppsala och sedan bär det av till Ludvika. I morgon får jag träffa mamma, Erik och vovvarna.
I morgon!

Ska bli så underbart att komma "hem". Det enda som grumlar bägaren en aning är att AK inte är hemma. Det var länge sedan vi sågs nu men hon har lovat att komma hit och hälsa på snart, något som jag inte tänker låta henne glömma :)

På tal om vovvarna... Jag hittade gamla kort på Trollet i går som jag inte kunde sluta skratta åt. Det här var innan vi fattade att man är tvungen att klippa pudlar. Något som vi heller inte förstod var att man även måste plocka hår ur öronen med pincett om det inte ska bildas en djungel i hörselgången på dom små liven... Stackars Trollet. Hon var verkligen vanvårdad ett tag där i början hos oss...

Kolla in hunden liksom!!!

Stackars älskling...


Hittade även det allra första kortet på mig och Trollet. Här var varken hon eller jag särskilt gamla.


Vi i dag. Låt oss säga att vi åldras med värdighet ;-) Snyggare med åren (eller vad det nu heter! haha!)




Lilla Wilma då? Nästa inlägg blir till dig, jag lovar! Eller nästa som jag skriver från denna dator där alla bilder ligger :)

Ska det vara så svårt att tömma soporna? Det var fullkomligt fullproppat när jag försökte mosa ner min påse i morse! Jag som bor på åttonde våningen! Det betyder att det måste ha varit en hel jävla hög med sopor i det sopnedkastet!

Jag brukar vara ganska duktig på att förneka att jag är sjuk. Men nu när jag sitter här med två tjocka tröjor och en morgonrock på mig och ändå fryser, ja då tvingas jag tyvärr kapitulera. Hade sett fram emot Katinkas fest så enormt mycket att jag fram till för en dryg timme sedan hade kosan inställd på Södertälje i kväll, feber eller inte...

Till sist tvingades jag inse att man inte är upplagd för fest när huvudet är tungt som en stor stenbumling och när man snyter sig en gång i kvarten. 

Som mamma sa: Det går fler tåg. Jag får leva på minnet från förra helgen och hoppas att jag mår bättre på måndag så jag kan gå till "jobbet". Ja, min praktik är ju nästan ett jobb från och med nästa vecka då jag börjar få betalt :)

Nu ska jag bädda ner mig i sängen med lite naturgodis och läsa klart min bok. Blir nog en mysig hemmakväll ändå... Det gäller att tänka positivt då medierna nyligen konstaterat att pessimister har sämre tänder än optimister ;-) Mycket ska man höra innan öronen trillar av...

Ända sedan premiären av "Ensam mamma söker" har jag limmat fast arslet i soffan med Karlssons klister varje söndag kl 20 (egentligen redan kl 19 eftersom Top Model börjar då men det är en annan femma) och självklart satt jag på både klister och nålar när sista avsnittet visades för ett par timmar sedan.

Programmet har fått både ris och ros, allt från kritik för att utnyttja småbarn som dragplåster på bästa sändningtid till beröm för att vara ett trevligt och oskyldigt helylleprogram som lyfter mungiporna i både slott och koja.

Dock var det inget av detta jag egentligen tänkte skriva om...

Det som fascinerar mig mest är inte mamma Helenas dille på hockeyrumpor tillhörande snorvalpar som knappt klivit ur vaggan utan själva glorifieringen av de tre lyckliga kvinnorna som fått turen att spela huvudrollen i ett av Sveriges mest omdebatterade familjeprogram. Det gör mig riktigt illamående när tio killar droppar kärleksförklaringar till höger och vänster till en och samma person. Jag förstår inte hur så många människor kan falla för EN kvinna. Jag gör helt enkelt inte det.

För det är inget speciellt med dem. Verkligen inte! Visserligen är Madde charmig med sina "ståtrosor" och fnitterattacker. Ulrica har väldigt fina ögon och ser allmänt bra ut. Helena är enbart pinsam med sina klämtjäcka 20-åringar som av någon anledning dyrkar marken hon går på. Och vid närmare eftertanke är Madde nog egentligen väldigt dryg och Ulrica bor ju faktiskt i Ludvika (och vem i hela världen vill bo i den lilla hålan?!)

Som sagt, jag förstår inte.

Och det stannar inte vid de ensamma mammorna. De är inte på långa vägar först och de kommer inte heller vara sist. Fenomenet "enmansdyrkan" förekommer även i program som "Bonde söker fru", "The Bachelor" (stavning?) och senaste tillskottet på listan: "Mammas pojkar", som jag faktiskt inte sett en endaste liten minut på men inte tvivlar på kvalar in i kategorin..

Fortfarande. Jag FÖRSTÅR INTE! Vad är grejen? Bra tv är en mycket trolig anledning som skulle innebära att allt bara är bluff och båg, det vill säga om inte alla mammor, bönder och ungkarlar fått gå en kurs i hypons på Hogwarts. Eller så är det helt enkelt så att den pinsamma, töntiga, rödhåriga bonden Roger som fyller rutan på onsdagar är världens charmigaste karl. I don´t think so liksom...

Så mitt förslag är helt sonika: Lägg ner alla kassa, fejkade kärleksprogram!

...Någon som kan komma och lossa mig ur min klisterkletiga soffa???

Helena från "Ensam mamma söker"

Då var världens bästa helg över. Eller tja, den bästa helgen på länge iaf. Mamma och Ulla anlände i lördags och vi strosade runt lite i gamla stan innan vi åkte hem till mig och drack lite vin och snyggade till oss.

Därefter bar det av tillbaka till stan där vi åt supergod mat på mysiga Café Milano vid Kungsan. Avslutade kvällen gjorde vi på China teatern där vi bevittnade Rolf Lassgårds kvinnliga sida i musikalen Hairspray som var underbart bra :)

I dag har vi shoppat, shoppat och shoppat. För min del blev det dock bara ett par stövlar men det är inte så bara :) Kl 16 kom lillebror från Uppsala och vi gick och käkade på vår favoritrestaurang Bamboo City. Behöver jag säga att jag är så mätt att jag mår illa!? haha!

I morgon är det måndag och en ny "arbetsvecka" väntar. Ska bli skoj. Hoppas bara att jag inte blir sjuk... Har varit lite småfebrig i dag tyvärr :(

Jag och mamma på Café Milano


Supergod lax


Jag och gudmor Ulla på China teatern