I min alldeles egna lilla pluggbubbla
För tillfället kan jag framstå som en aning frånvarande. Jag ber om ursäkt för det och skyller på min lilla pluggbubbla som sakta men säkert har omslutit mig. Inte ens på kvällarna när jag kommit hem från skolan spricker den utan examensarbetet finns ständigt i mina tankar.
Vi har kommit en bra bit på väg, jag och Fredrik, och jag häpnas över hur duktiga vi faktiskt är. Rätt bäst helt enkelt :)
I dag var jag så slut i huvudet att jag inte ens orkade åka på gympan. Inte för att det är nå vidare roligt när jag inte kan göra så mycket annat än mina sjukgymnastövningar men ändå... I stället blir det idol och en bra film.
Till helgen finns planer på ett besök i Ludvika men jag har ännu inte bestämt mig riktigt. Beror lite på vad som dyker upp här i storstan. Dock känner jag inte för att festa. Inte på en fläck. Fick månadens beskärda dos förra helgen...
(miss)Lyckad matlagning
I går lyckades jag däremot imponera på mig själv med denna oerhöet tjusiga och lyckade fullkornslasagne som jag slängde ihop helt utan recept (jag vet, kan man inte laga mat borde man följa recept men det gör jag aldrig. Kanske därför jag alltid misslyckas?!)
Fullkornslasagne innehållande quornfärs, champinjoner, lök och tomatsås. Toppad med keso eftersom jag inte äter ost.
I dag skulle jag göra varma mackor med keso vilket är en stor favorit. Beslöt mig dock för att använda smörgåsjärnet istället för ugnen vilket inte blev så bra... Hahaha! All keso pös liksom ur mackan... Så det väger väl upp lasagnen antar jag. Jag är visst inte så bra på att laga mat när det kommer till kritan... Men gott var det :)
All keso åkte ur! Om ni undrar varför keson är gulbrun så har jag en tendens att alltid vilja krydda den med grillkrydda ;-)
Min nya drog!
Ska försöka låta bli att gå dit i morgon...
Fasching
Klasskompis Aurora
Förfest hos Johanna i går kväll. Blev grymt avundsjuk på hennes underbara lägenhet på Birger Jarlsgatan. Kul att träffa lite nytt folk (det är inte varje dag).
Framåt midnatt drog vi vidare till Fasching där vi skakade rumpor till världens härligaste musik (soul). Lång kö dock men dit kommer jag definitivt gå tillbaka :)
Party it is! :)
Efter ett segt träningspass på gymmet och några timmars sömn var jag inte så helpepp på ytterligare ett prataj, och när mamma ringde hade jag i princip bestämt mig för att stanna hemma. Men några minuter efter 16 plingar det till i datorn och vips så har jag blivit övertalad att gå på fest i kväll. Tur att jag aldrig tog ur vinet ur kylskåpet ;-)
Men först lite käk! Det får bli varma mackor med keso och kantarellstuvning. Inte tillsammans alltså ;-) 
Såhär såg jag ut i håret i går..
Good luck med att försöka förvandla den
här risbusken till något presentabelt...
Party on :)
Hade en supertrevlig gårdag hos Emma + sambos i Älvsjö. En något udda fest där de hade förvandlat verandan till en scen där det bjöds på både det ena och det andra. Himla kul idé :)
I dag väntar party nummer två men jag är lite i valet och kvalet... Får se om min huvudvärk släpper till framåt kvällningen annars blir jag nog hemma i stället med en stor skål popcorn och en film...
Myshörna
En väldigt fin scen hade de lyckats bygga :)
Mycket folk var där :)
Äntligen fredag!
Ledsen för den usla uppdateringen men det har varit skola för hela slanten de senaste dagarna. I går var jag och Fredrik i Gustavsberg där var besökte "Hamnen" som är en mottagning för barn och ungdomar där psykisk ohälsa behandlas i ett tidigt stadium. Passade även på att fota massor till radioreportaget/bildspelet som den lilla utflykten är tänkt att resultera i. Vädret var på vår sida vilket resulterade i en del fina bilder (nåja, iaf finare än om det hade regnat). 
Oerhört fint är det i Värmdö
Efter redigering i skolan följt av ett snabbt besök på gymmet åkte jag till akroträningen där jag såklart lyckades vrida till mitt knä rätt rejält! Tänker inte ens gå in på vad jag försökte att göra för då kan jag lika gärna stämpla "idiot" i pannan på mig själv! Så jäkla onödigt och riktigt rädd blev jag. Knät liksom hoppade åt sidan och hoppade tillbaka. Det kändes lite som om smalbenet lossnade från låret. Jätteläskigt! Blev mest chockad tror jag men nu är knät stelt igen :( Så typiskt... FAN!
Jaja, det positiva är att det är fredag. I kväll ska jag på höstfest i Älvsjö och det kan nog bli riktigt roligt :) I morgon är det klassfest hos Johanna vilket säkert också blir jättekul! Om jag orkar dit det vill säga ;)
Sorry...
Så jäkla update :)
Gymmade 1,5 timme. Var ensam vilket innebar att jag fick välja kanal på tv:n = nyhetsmorgon. Hann med att se hela tre nyhetssändningar :) När jag ersatte löpbandet med motionscykeln hann jag även med att läsa DN.
Väl hemma blev det ytterligare två nyhetssändningar + SVD och morgonkaffe. Nu ska jag duscha, klä på mig och snappa åt mig Metro på väg till skolan :)
I dag väntar som sagt skola. Det blir mycket skola för tillfället (satt från 11 till 17.30 igår). Vi har samlat in det mesta av materialet till arbetet och därmed blir det mycket att redigera. Sista intervjun går av stapeln i morgon i Värmdö. Det blir till att gå upp tidigt med andra ord...
Ett år går fort!
Sitter och tittar på gamla bilder och fastnade i en mapp med namnet "höst 2008". Det känns som om bilderna vore tagna i går men namnet skvallrar ju som sagt om att det är ett helt jävla år sedan! Tänk att ett år går så oerhört fort. För tillfället är det bara positivt eftersom det innebär att jag snart kommer att ha ett helt knä igen och vara fit for fight för fotbollsplanen och i mitt rep. Det känns bra :)
Med Tim i tunnelbanan
Fulaste bilden på mig och Anni EVER!
Lovisas cocktailparty. Jisses var jag ser ung ut!
Sista kvar..
Har skolan fått en knäpp?
Har alltid tänkt att jag ska läsa filmvetenskap B när jag fått min journalistexamen men den kursen verkar ju inte finnas på Sthlms universitet (som förövrigt har ett väldigt magert utbud om ni frågar mig) så nu sitter jag här lite handfallen och tankspridd.
Fastnade för en 5-veckorskurs på Södertörn vid namn "Retorik för journalister" vilket låter toppenroligt. Dessvärre är väl inte chansen att den blir av särskilt stor eftersom den blev inställd nu till höstterminen. Kursen går dessutom av stapeln i början av april. Borde inte mitt knä vara läkt då?
Annars kan man ju alltid läsa "Ölets kultur & vetenskap" eller "Vinets utveckling"! Det är väl märkligt va mycket tok dom lär ut i skolan nu för tiden...
Det är så lätt att glömma
Så vad har jag gjort i stället då? Jo jag har tvättat (tre maskiner) och städat hela lägenheten. Känner mig riktigt duktig och det är helt underbart att ha det rent och fint här hemma igen.
Hann även med en liten utflykt till gymmet. Jag älskar verkligen det faktum att jag har ett gym inom 2-3 min promenadavstånd! Så nu kommer jag nog aldrig vilja flytta härifrån. Dock tog jag i lite för mycket tror jag (som vanligt). Cyklade i en timme på motionscykeln vilket kändes jättebra ända tills jag var färdig och skulle kliva av...
Det är så lätt att glömma att jag har ett trasigt knä när det inte gör det minsta ont att träna! Det är efteråt man får betala för sin dumdristighet. Fan, jag måste börja ta det lite lugnare om mitt knä ska läka ihop!
Nej, nu ska jag sätta igång med pluggandet. Därefter ska jag gå till affären och handla lite. Det blir lax med ungsbakade grönsaker till middag/lunch tänkte jag. Blev helt plötsligt sjukt sugen på lax :) mums!
Glaskross på GK
Krasch nummer 1 (Annicas glas)
Krach nummer 2 (mitt glas)
Vafan händer?! (Vi rörde inte glasen, dom bara föll ihop)
Toppenkväll!
Vi på Göta Källare
God morgon. Eller godmiddag rättare sagt för klockan är nästan halv 2. Det blev sent i går och jag somnade inte förän kl 5 men det var det klart värt! Kvällen blev toppen och det var väl tur för det behövde jag verkligen. Vet inte om det var värktabletten eller alkoholen men jag hade iaf inte det minsta ont i knät :)
Det var helt underbart kul att gå ut med bara Anni! Var så himla länge sedan! GK är bäst! Musiken där är toppen och man kan dansa hela natten lång utan att tröttna :)
Uppvärmning på Vasa
Stryk så blodet sprutade
Hemfärden blev dock mindre rolig. En kille sparkade ut tanden på en annan så att blodet sprutade i hela bussen. Detta skedde precis där jag satt så det var lite obehagligt. Dock var det nog värre för den stackars 18:åringen och hans sällskap som besökte krogen för allra första gången. Det lär ha blivit en minnesvärd (och kanske avskräckande) upplevelse..
Nej, nu är klockan över 4 på morgonen så nu ska jag sova :)
Ajaj
Denne konstaterade att mitt knä har svullnat upp. För mycket aktivitet kanske? Fick iaf order om att ta det lite lugnare = mindre tid på gymmet. Fan också! Jag som tyckte att livet NÄSTAN började te sig normalt igen...
Konstaterade att jag nog måste slänga i mig ett par värktabletter om jag ska orka ut och festa ikväll. I vilket fall som helst så ska jag ut. Nu har jag ju suttit hemma och trökat två helger i rad så nu är jag sjukt taggad :) Blir nog en rolig kväll även om det inte blir nå karaoke...
Första gymbesöket
Det blev 30 min cykling för knäts skull och 30 min crosstraining (eller vad det nu heter) vilket verkligen kändes i rumpan. Om jag tränar där varje dag kommer jag få en superrumpa :) haha!
Nu ska jag diska min kaffekopp och sedan bege mig till St Eriks gymnasium för vår elevdebatt. Blir spännande. Vi hörs senare! Ha en bra dag allihop!
Världens mesigaste?
Under tiden jag höll på och rycka och lirka så svimmade jag på badrumsgolvet! Fy va fånig jag är! Speciellt eftersom det såg ut så här när jag fått bort allt:
Ser ni ens ärren?
Effektivitet, skön vinst och ÄCKEL!
I kväll åkte jag till Hökarängen för att heja på Keffarna när dom tog revansch på mardrömslaget som pajade mitt knä. Det gjorde dom med besked! Vinst med 2-1. Det kändes så jäkla bra! Haha! Det var ett riktigt jävla fult, ruffigt och otrevligt lag så det var en skön vinst även om jag inte var med och bidrog till den...
Så har då en vecka gått sedan operationen = dags att ta av bandaget...
... fast vid närmare eftertanke så får det nog sitta kvar! BLÄÄÄÄ! Det där kommer jag aldrig våga röra vid!
!
I fas med verkligheten
Det bultar och bankar i benet. Inte bara i knät, nej utan i hela benet. För första gången sedan smällen sväljer jag värktabletter för smärtans skull, inte för att jag blivit tillsagd.
Det som gör mest ont är stelheten. Både fysiskt och ända in i själen. Kommer jag någonsin kunna sitta i split igen? Kommer jag kunna böja ryggen på samma sätt som förut? Kommer jag kunna göra volter och klättra i rep?
Eller är det helt enkelt så att jag kommer att bli... tja... som alla andra nu?
Att juni kan kännas så avlägset...
Hat
"Vi" spelar returmatch mot hans lag i morgon och jag hade tänkt gå dit och heja. Men vid närmare eftertanke kanske det är bäst att låta bli? Annars finns det risk att jag sparkar in vissa vitala delar på den stackars grabben...
Ännu en effektiv dag
I morse var jag hos sjukgymnasten för första gången. En jättetrevlig tjej/kvinna vid namn Cristel. Det allra bästa var dock att jag fick ett frikort så nu kan jag besöka sjukhus och sjukgymnaster hur mycket jag vill under ett år - gratis! Det tackar vi för (även om jag hoppas att jag slipper uppsöka sjukhus för ett tag framöver nu).
Cristel frågade vad jag hade för mål med min träning. Jag hade ingen aning mer än att jag vill bli lika bra som jag var innan. Hon frågade om vi inte skulle sätta upp som mål att slippa operera korsbandet. Det tyckte jag lät himla bra. Ingen skulle bli gladare än jag om jag slapp! Så nu är det stenhård knäträning som gäller!
Träffade Fredrik i skolan 11.30 och vi bekantade oss med filmkameran som vi ska använda på torsdag när vi ska filma elevdebatt med gymnasieungdomar. Vi skrev även ihop delrapporten som ska vara inne först nästa tisdag. Gud va vi är duktiga! Eller ja, Fredrik är duktig. Han skrev allt medan jag gjorde en skitful innehållskarta i flash och en preliminär index-sida till arbetet. Det är skönt att jobba med Fredrik för vi är så lika. Han är så effektiv att jag nästan framstår som ineffektiv. Känner inte riktigt igen mig själv.. Bra eller dåligt?
En hälsning till min borrande granne som gör mig tokig!!!
Effektiv Frida
Kom precis hem från Tälje där jag har varit och fikat med Anna. Väldigt trevligt :)
Har även vunnit 50 kr på mina trisslotter...
Vad har jag mer gjort? Hmm...
Jo, jag har blivit medlem på gymmet här nedanför. Nu jävlar ska här cyklas! Har dessutom bokat tid hos en sjukgymnast (i morgon kl 10). Effektiv dag med andra ord. Duktig Frida :)
Här även fotat bakgrundsbild till vårt projekt. Dock inte denna för den blev dålig! haha!
Världens gulligaste gudmor!
Det damp ner två brev med posten i dag. Ett tråkigt (räkning från SÖS på 300 spänn. suck) och ett roligt. Det roliga innehöll ett "krya på dig-kort" och två trisslotter. Jag har nog världens gulligaste gudmor. Det värmde verkligen! :)
Jag hatar fotboll!
Jag hatar fotboll! Jag hatar hatar hatar den jävla jävla sporten! Min karriär är förstörd innan den ens hunnit börja!
Fick tid hos en sjukgymnast imorgon. En sjukgymnast som fick ner mig på jorden igen genom att berätta hur allvarligt det är med korsbandsskador och jag förmodligen är tvungen att gå på sjukgymnastik fram till operationen i januari och flera månader efteråt.
Min praktik då!!!! Hur populärt kommer det vara att praktikanten smiter iväg (minst) en gång i veckan för att gå på sjukgymnastik? Det får man inga fortsatta vikariat genom, det kan jag ju förmodligen glömma. Det kom ju jävligt lägligt det här måste jag säga!
FAAAAAAAAN!
Jag dööööör! :)
Hur blåst får man egentligen bli?
Varför började du blogga?
– Jag läste Blondinbellas blogg och tyckte det verkade kul. Jag kommer ihåg att jag läste något hon skrev om sina naglar, så tänkte jag att "sådant vill jag också skriva om".
Söndag
Det blev en hemmakväll igår, trots att jag sett fram emot Andys kräftskiva. Det regnade och jag var allmänt seg och kände även att det kunde vara bra att vara hemma och vila benet så att jag inte ställer till med något mer dumt...
Det bästa med att inte festa en lördag är att man mår så bra på söndagen :) Sov till 11.30. Startade därefter dagen med en långpromenad UTAN KRYCKOR! Känns bra att jag faktiskt kunde promenera omkring i en hel timme utan att falla ihop :)
Nu har jag precis druckit upp mitt kaffe så nu börjar projekt "leta cykelnyckel". Har lyckats tappa bort den på mina 24 små kvadrat. Tydligen är det bra träning för knät att cykla så jag tänkte att jag skulle pröva det...
Annars har jag inget planerat i dag vilket är skönt. Nästa vecka ska jag dock göra ett försök att pussla ihop mitt sociala liv igen. Tänker börja med att träffa Anna imorgon. Ska bli kul! Var länge sedan vi sågs nu...
Kontrollfreak
Såklart förstår jag att det är träning som gäller för att bygga upp musklerna. Det finns ju faktiskt många som lever, och klarar sig bra, utan korsband. Jag känner dock att en operation är oundviklig. Helst skulle jag vilja göra den i dag så jag blir av med det. För ett korsband, det måste jag ha för att kunna leva det liv jag vill leva. Med massor av fotboll, akrobatik, joggingrundor och simturer.
Det kommer ordna sig. Eller hur??
Ankor kan visst halta!
Vågade inte riktigt släppa ifrån mig kryckorna i dag så de fick följa med till Solna. Det var en angenäm liten utflykt med god utdelning så nu känns det lite lugnare på skolfronten för både min och Fredriks del.
Efter bricklunch på den nya skolrestaurangen och lite grovklippning i ljudspåren begav jag mig hemåt på darrande ben med kryckorna i ena näven. Efter ett lugnande samtal från Ludvikasköterskan från gårdagen (som ringde för att höra hur jag mådde! Gulligt va?!) hade jag nämligen fått klartecken att gå på benet hur mycket jag ville och det måste ju börjas någon gång. Jag kände mig som en haltande anka..
"Ankor haltar inte, dom vaggar ju", sa min pappa förbryllat när han ringde.
"Ankor haltar visst det! Den här ankan gör det i alla fall", sa jag när jag i ren ilska snubblade över mina egna fötter vid övergångsstället.
Well, jag kanske inte skulle kunna gå på en catwalk i nuläget men vad kan man vänta sig dagen efter en operation? Jag tycker iaf att det går bättre än väntat :) JAG går bättre än väntat! Faktiskt :)
Intervju
Nu ska vi snart i väg till nästa sjukhus, KI i Solna, för att intervjua Yvonne Forsell om ungas psykiska ohälsa. Det blir nog intressant. Är så glad att jag mår okej så att jag kan följa med och slipper göra Fredrik besviken.
Är faktiskt förvånad över att jag mår så pass bra som jag gör. Har inte taigt en enda värktablett av dom jag fick utskrivna och jag har inte varit yr eller mått illa. Läkaren som nästan inte tänkte låta mig tillbringa natten ensam (ojdå, det där lät lite sjukt! haha!) Kanske beror på att dom aldrig "opererade" utan bara var in och tittade och konstaterade att menisken var hel? (Eller tja, mindre trasig iaf)
Så oerhört tacksam
Jag är så oerhört tacksam att jag snart börjar böla igen. Gud vilken lipsill jag har blivit! ;-)
Det blir aldrig som man tänkt sig
Kl 08.00 fick jag byta min lilla svarta mot ett gigantiskt vitt tält, inte helt olikt ett lucialinne. Sköterskan som misshandlade mitt redan blåmärksprydda armväck var en före detta Ludvikabo. Det kändes ganska bra faktiskt.
Läkaren som skulle operera hade förmodligen rymt från "Grey´s anatomy" eller "Cityakuten". Han var inte heller helt olik den där elaka auktoriteten i "Scrubs". Han slog nämligen mitt liv i spillror de där fem minuterna han satt på sängkanten och såg viktig ut.
"Det var en rejäl knäskada det där", sa han med överdrivet allvar i rösten. Han berättade att korsbandet var helt av. Det var för mig en nyhet. Uppenbarligen är "skadat" en synonym för "av" enligt läkaren som tittade på mina röntgenbilder förra veckan.
"Jaha, vi ska sy ihop din menisk i dag", fortsatte han. "Det blir stödskena och kryckor i 6-8 veckor".
...Och där brast det för mig totalt. Jag som hade fått en något mildare version uppdiktad för mig av läkaren som borde göra ett besök på "synonymer.se". Jävligt bra sajt förövrigt.
Nåväl. Operationen gick bra även om det var en ganska skrämmande upplevelse för stackars sjukhusrädda Frida. När jag vaknat, blivit itvingad en kopp kaffe och en macka (med smör som jag skrapade bort utav bästa förmåga med kaffeskeden) så gjorde sjukgymnasten entré.
"Upp och hoppa så ska vi se om du kan gå", sa han. Jag fattar ingenting. Frågade om det verkligen var så bra med tanke på att jag hade en nyfastsydd menisk.
"Vadå, du har inte fått någon menisk fastsydd", svarade han förbryllat, varpå det blev totalkaos i min hjärna.
Ett par timmar och tusen tankar senare fick jag äntligen träffa läkaren igen. "Tur i oturen", var det första han sa. Menisken är HEL! Lite småskador men de läker tydligen av sig själva. Denna dialog fick mig att börja störtböla ännu en gång (fast denna gång av lättnad):
"Öh, okej. Vad händer nu? Får jag gå på benet?"
"Ja, du får belasta det så mycket du vill."
"Va? Är du seriöst?! Får jag springa?"
"Ja."
Jag lovar, jag hade kunnat kyssa hans foppatoppelklädda fötter som tack för de orden!
Såklart fattade jag att jag inte kunde springa maration ut genom sjukhusentrén utan behöver besöka sjukgymnast några gånger, men det gör jag så gärna om det betyder att jag kan gå. Hörde ni det! JAG KAN GÅ!
... att jag har en korsbandsoperation som väntar om 4-6 månader är inget jag orkar tänka på för tillfället. Den huvudvärken tänker jag ta då. Inte nu. Just nu ska jag bara vara glad ett tag :)
The nightmare before operation
Det var lilla Sandras tredje operation och hon hade tidigare blivit satt under övervakning pga överdos vid narkos.
Jag skrek och jag grät men gick tillsist med på att opereras ändå.
Sedan blev mardrömmen faktiskt en ganska bra dröm. Jag kunde gå normalt direkt så glad i hågen traskade jag i väg till SÖS dagen efter (som var en torsdag. Sedan när kommer torsdag efter fredag?) och talade om för dem att jag inte behövde opereras eftersom lilla Sandra redan hade fixat mitt knä. Med en pensel och en burk målarfärg!
Ren!
Nåväl, jag har plockat fram en ren pyjamas (dör jag inte av förgiftning i natt så dör jag av värmeslag) men några rena lakan blir det inte frågan om. Så jäkla noga kan det väl ändå inte vara?
Frågan är dock om jag kan linda på samma gamla bandage som jag gått med runt knät i en vecka nu? Det är förmodligen fullt med bakterier. Alternativet är att sova utan men då finns alltid risken att jag råkar böja till knät i sömnen och förvärra allting. Pest eller kolera? Hjälp mig någon!
Att tvätta sig: Ett helt projekt!
Det jag blev mest sur på var de två meningarna i slutet av tvättinstruktionen: Ta på dig rena kläder. Byt till rena sängkläder.
Mening nummer ett: visst, det är överenskomligt. Men hallå! Jag är skadad för sjutton! Ordinerad sängvila (typ). Ska jag då hoppa runt på ett ben och byta sängkläder?! Att trä ett påslakan på ett täcke är krångligt nog på två ben!
Glad
Jag kan böja mitt knä. Mer än 90 grader. Wohoo! När mamma gjorde illa sitt knä (hon spelade också fotboll i min ålder men gjorde illa sig mycket myket värre) så kunde hon inte böja det när det läkt ihop så läkarna var tvungna att bryta upp det igen. Det är jag glad om jag slipper. Väldigt glad.
Nu sitter jag här och försöker få tag i psykiatriker och människor till vårt examensarbete. Det går rätt dåligt. Inget svar eller telefonsvarare. Suck. Men det blir nog bra i slutändan tror jag.
Nu ska jag borsta tänderna och kila iväg till apoteket och köpa en speciell bakteriedödande tvål som jag måste tvätta mig med ikväll och imorgon bitti. Undra hur håret mår av den? Det måste ju vara typ schampo också eller? Shit, vilka problem man har ;-)
Roligare kan man ha för pengarna
Förra veckan när jag satt och ojade mig över att jag kommer få så tråkigt de kommande helgerna eftersom jag inte kan gå ut och dansa försökte Anni få mig att tänka positivt genom att påminna mig om hur mycket pengar jag kommer att spara. Jo tjena!
Efter torsdagen kommer mitt knä ha kostat mig 2 300 spänn! Under förutsättning att de inte tar betalt för operationen såklart för då blir det ännu dyrare!
Roligare kan man ju ha för sina pengar liksom. Det är en hel månadshyra vilket är rätt mycket när man är student (utan extrajobb). Så jäkla onödigt på nåt sätt. Undra när jag ska sluta tänka på det? Tänk om jag inte spelat den matchen... Var ju så nära att låta bli...
Bild som inte alls passar till texten, men vafan :)
Välkommen till min gnällblogg
Läkaren ringde i dag när jag var på väg hem från skolan. Torsdag kl 8 ska dom in och gräva i mitt knä. Och på torsdag som vi skulle gått på självmordsmässa för examensarbetets räkning. Behöver jag säga att jag kände mig taskig när jag ringde och berättade det för Fredrik? Intervjun på fredag ska jag hur som helst pallra mig iväg till även om det innebär att jag måste proppa mig full med smärtstillande!
Är rätt jävla nervös. Bara tanken på att någon ska söva ner mig och sedan in och rota i mitt knä får mig att spy! Och vad ska jag göra fram till torsdag nu då? Inte glädjas över att knät känns bättre (idag kunde jag faktiskt t.o.m. stödja på det lite) för det kommer ändå att bli "sämre" på torsdag igen.
Livet suger för tillfället. MEN: Det kunde varit värre (tåls att upprepas några gånger. Eller rätt många gånger.)
Tack tack
Så tack för den :)
Sjukvården är under all kritik
För det första: Denna vecka ska jag operera mitt knä. Tydligen. Jag hade önskemål om att få göra det så tidigt i veckan som möjligt, helst måndag eller tisdag, eftersom vi har intervjuer till ex-arbetet inbokade på torsdag och fredag. Ortopeden jag pratade med skulle framföra mina önskemål. "Vi ringer dig måndag eller tisdag", sa han.
Okej, för det första måste jag vara beredd att åka in till sjukhuset så fort dom ringer. Eller? Kan dom inte ha liiiite framförhållning? Eftersom jag är upptagen torsdag och fredag så frågade jag om jag inte kunde få göra operationen veckan därpå i stället om det nu skulle vara omöjligt att operera mån, tis eller ons. Då sa han att det inte gick för det var bättre att göra det så fort som möjligt. Hallå liksom!
För det andra: Jag bor mitt emot Huddinge sjukhus och måste hoppa på kryckor ända till SÖS! Det är väl ändå inte så lite onödigt? När jag frågade läkaren om jag kunde få operera i Huddinge i stället så sa han att det såklart vore bättre eftersom de helst inte opererade folk som inte tillhör deras distrikt.
Jodå, det gick att ordna visade det sig. Dock fanns det ett ganska stor MEN... För att få opereras på Huddinge sjukhus måste jag gå till akuten, sätta mig där och vänta (förmodligen fem timmar till, om inte mer) och göra om magnetröntgen och vanlig röntgen för ytterligare 500 spänn! Man kan ju tycka att det vore enklare om SÖS bara skickade över mina röntgenbilder, men nej. Jävla jävla knäppa system!!!!
Nej, nu ska jag lugna ner mig lite tror jag... Gympastart i kväll men det är ju bara att glömma. Likaså fotbollsmatchen :( Men jag är inte bitter.. inte alls...
Stel
Snart så... :)
Nej, nu ska jag lägga mig i sängen, äta vindruvor och se på gårdagens "Top model" och "Ensam mamma söker" som min bror var så snäll och spelade in åt mig. Eller tja, jag ska väl inte ropa hej än utan vänta och se om det över huvud taget blev något inspelat på bandet.. haha!
Det ÄR ett knä!
I går kväll var jag hemma hos AK och Jon och kikade på film. Det var nog det mest sociala inslaget i hela min helg (Familj- och släktumgänge räknas inte). Det var hur som helst väldigt trevligt även om omständigheterna inte var de bästa...
I dag när jag vaknade blev jag glad. Mitt knä såg inte längre ut som den oigenkännliga, svullna klump det varit den senaste veckan utan faktiskt som ett riktigt knä (om än något stort). Dock värkte det lite grann men det är smällar man får ta.
Kl 06.30 åkte jag, mamma, pappa och vovvarna till Sthlm. Hela dagen har jag gått på nålar och väntat på att doktorn ska ringa och säga att jag får komma och operera mig. Han ringde aldrig. Under tiden har min underbart snälla mamma städat hela min lägenhet, tvättat fönster, bytt gardiner och fyllt mitt kylskåp så fullt att det knappt går att stänga. Behöver jag säga att jag har världens bästa mamma?!
I morgon blir det plugg för hela slanten. Fredrik är snäll och åker till Flempan så jag slipper röra på mig alltför mycket (vilket jag dock inte skulle ha så värst mycket emot). Eventuellt blir det inget plugg. Då blir det operation istället. Jag hoppas nästan på det så att jag får det överstökat. Frågan är bara om någon kommer att anmäla sig som frivilligt nattsällskap eller om jag ska bli tvungen att muta/tvunga någon att sova hos mig den natten eftersom jag tydligen inte fick vara ensam...
Perspektiv på livet
Jag tänkte ett tag att jag skulle skriva ett inlägg som INTE handlade om mitt förbaskade knä, men det visade sig vara svårt. Jag ber om ursäkt för min egoism som jag ska banka både gul och blå... en annan dag.
Mamma sa i går: "Frida, du är rätt duktig på att tycka synd om dig själv." Jag insåg att hon har helt rätt. Eller insåg och insåg, det vore ju fel att säga att jag inte redan var medveten om den lilla defekten i min personlighet. Jag ÄR duktig på det där med självömkan. Om jag fick en obotlig sjukdom och dog så skulle ingen minnas mig som en tapper, modig tjej som kämpade in i det sista utan snarare som en liten lipsill som tillbringade sin sista tid i sängen och vägrade ta emot besök.
Nej, jag måste skaffa mig lite perspektiv på livet. Jag måste vara lycklig över att jag har två ben som (i vanliga fall) är fullt funktionella och jag måste vara glad över att jag är frisk och inte död i svininfluensan. Jag måste börja visa lite jädra tacksamhet helt enkelt!
Skänka pengar till rädda barnen? Blir frälst, kristen, pingstvän eller vad man nu säger? Ge mina småpengar till Stockholms alla tiggare? Äsch. Först och främst ska jag nog sluta tjura. Då har jag iaf kommit en liten bit på väg..
Tråkigt
Ville bara ha mitt ben fixat. Fort! Försökte gå på det lite grann. Det gick inge bra (läs: det gick inte alls!) Knät är svullet, sladdrigt och ömt.
Hittade denna bild på datorn. Från min 23-årsdag då jag var osminkad, risig, trött och inte alls ville vara med på bild. haha!
Ludvika
MEN. Det hjälper som sagt inte att gråta. Jag hoppar runt här hemma på ett ben. 40 min kryckpromenad blev det också i morse och som tur var mötte jag ingen jag kände som kunde förundras över hur knäpp jag är som "joggar" med kryckor.
Snart kommer mormor och morfar hit och vi ska grilla. Blir nog mysigt.
Drömde förresten i natt att jag kunde gå. Mötte läkaren på SÖS som sa att jag inte behövde opereras längre :) Synd att det bara var en dröm. Önskar så jäkla mycket att jag kommer få göra operationen på måndag när mamma och pappa är där. Vill verkligen inte vara själv eftersom jag är lite smårädd för tanken på att någon ska skära i mitt ben...
Pust
- Det är fan så mycket jobbigare att hoppa på kryckor 50 minuter än att jogga 40 minuter.
- Jag blir anfådd av att klä på mig
- Min högra skinka kommer vara i topptrim om några månader (fast det kommer nog se lite konstigt ut)
Slutsats: Hela liver är för tillfället ett enda träningspass :)
Dags att rycka upp sig
Tre minuter på fotbollsplanen och jag är invalid i ett halvår. Det var nog de mest onödiga tre minutrarna i hela mitt liv. Hittills.
Detta är det enda jag kan tänka på för tillfället. Kalla mig egoistisk om ni vill. Jag vet att det finns dom som har det mycket mycket värre. Ibland måste man få tycka synd om sig själv.
Men nu är det dags att rycka upp sig. Efter att ha legat som en liten koldolme inlindad i mina tårdrypande lakan i två dygn är punkt nummer ett på dagens lista: Bädda sängen!
Det finns mycket man kan göra på ett ben. Typ. Fika med Anni är en av de sakerna. Det ska jag göra i dag. Sedan hoppar jag (bokstavligt talat) på Gobybussen till Ludvika. Kan ju inte sitta här ute i förorten och mögla en hel helg.
Punkt nummer två blir dock en kryckpromenad. Kan jag inte jogga så kan jag hoppa. Jag vägrar att bryta mina morgonrutiner!
Slutligen vill jag ge en liten känga till sjukvården i Stockholm. Vad är det för vits med att bo mitt emot ett sjukhus när man ändå inte får gå dit? Jag ville göra min operation på Huddinge sjukhus i stället för på SÖS men det gick naturligtvis inte. I sådana fall skulle jag få gå och sätta mig på akuten och vänta i flera timmar och göra om ALLT från början! Till vilken nytta då? Är det inte bara att skicka över röntgenbilderna till Huddinge? Eller litar dom inte på SÖS röntgenmaskiner utan måste ta bilder med sin egen kamera!? Gud så fånigt!
Det var den hösten det
Jag är lika beroende av träning som en alkoholist är av sin spritflaska. Kort och koncist. Bara för att ge er lite perspektiv på den psykiska smärta som för tillfället dominerar min kropp. Sex månader säger han. SEX JÄVLA MÅNADER!!!!!
Jag grät på en bänk utanför SÖS i en kvart ända tills mascaran var borta och tårarna slut.
En förlorad dag och fortsatt stökig lägenhet
Det finns inget som jag avskyr så mycket som när mina noga betänkta planer går i stöpet. I dag skulle jag ha städat, pluggat och träffat Anni. Nu blir det i stället sängen hela dagen. Och jag som måste städa innan Sofie kommer på fredag! Fan!
Dessutom ska jag tillbaka till Sös på magnetröntgen i morgon kl 8.45. Hur nu det ska gå till! Det blir en utmaning. Lär väl börja hoppa från lägenheten vid 6-tiden om jag ska hinna dit i tid...
Det är en sådan här gång det skulle sitta fint med en pojkvän som var här och kramade mig, städade åt mig och handlade mat åt mig. Skit! Handla mat ja... Äh, jag antar att jag överlever på äpplen och ägg :)
En natt på akuten
Hann spela kanske tre minuter innan någonting hände (vet dock inte riktigt vad) och helt plötsligt knakade det till i knät och jag satt på grusplanen och kved. Kände mig som en liten femåring då jag vrångt vägrade flytta på mig på grund av smärtan, som för övrigt var den värsta jag känt i hela mitt 23-åriga liv!
Ambulansen kom och jag fick andas lustgas. Det hjälpte inte ett skit! Massa nålar stacks in i min stackars arm och återigen kände jag mig som fem år. Jag vägrade låta dem röra mitt ben och till sist pumpade de i mig någonting som skulle göra att jag somnade ett tag. Det gjorde jag inte. Tror inte det i alla fall. De följande minuterna kändes som en hel festkväll som urartat efter typ 10 flaskor vin och jag minns allt som i en enda stor dimma.
När jag återfick medvetandet låg jag på en bår i ambulansen och en söt sjukvårdare vid namn Lennart satt bredvid mig. Jag minns att jag försökte prata med honom men det kom bara massa obegripliga ljud ur munnen. Jag sluddrade fram att jag tyckte att Lennart var ett gubbnamn och sedan undrade jag om han inte var lite för ung för att vara "ambulansgubbe". Han var 27. Han förstod vad jag sa men tyckte inte att jag var oförskämd. Han bara skrattade åt mig.
Därefter följde fem sega timmar på akuten med röntgen och en popcorn-ätande läkare som hellre spelade poker på internet (eller vad han nu gjorde) än tittade på mitt stackars knä.
När beskedet äntligen kom övergick lättnaden snabbt i självförakt och besvikelse. Hade jag genomlidit allt detta för en liten stuknings skull? En djävulskt smärtsam stukning men ändå... Och vad skulle läkarna anse om min pinsamt låga smärttröskel? Jag hade ju trots allt gnällt som sjutton för "ingenting"...
Fick ett par kryckor, benet i en fin linda av en underbart snäll sjuksköterska och en lapp där jag kallades till magnetröntgen på tordag. Eftersom sista tåget gått (klockan var efter 02) så fick det bli taxi hem till Flempan där jag sitter nu och tycker synd om mig själv. Påminner mig hela tiden om att det kunde ha varit så mycket värre.
Tusen tack till mina två underbart lojala lagkamrater som var med mig hela tiden! Ni är bäst!
Odell måste vara galen på riktigt!
Min goda vän Anna-Karin brukar ofta klaga på att hon spärrar upp ögonen på kort, något som jag faktiskt inte uppmärksammar särskilt ofta. Hur som helst så ligger hon i lä insåg jag när jag i morse blev utstirrad av konstfackseleven Anna Odell som blängde på mig från SVD:s förstasida.
Eftersom mediernas lilla älskilng Odell befunnit sig i blåsvädret ett bra tag nu så har jag sett en hel del foton på henne. Första gången tyckte jag synd om henne. "Shit vilken misslyckad bild" var min tanke. Andra gången likaså. Nu har jag dock insett att Odell måsta vara galen på riktigt! Ingen normal människa har sådana där ögon! Kanske skulle de behållt henne på St Göran?
