En natt på akuten

Tror ni på karma? Det gör jag. I alla fall efter vad som hände i dag. Till att börja med kritiserade jag Anna Odells utseende här ute i cyberspace. Ajabaja, man ska vara snäll mot sina medmänniskor. Därefter kom jag för sent till fotbollsmatchen vilket resulterade i att jag kände mig som en riktig diva. Sedan kom straffet - ett lite väl hårt sådant kan jag tycka.

Hann spela kanske tre minuter innan någonting hände (vet dock inte riktigt vad) och helt plötsligt knakade det till i knät och jag satt på grusplanen och kved. Kände mig som en liten femåring då jag vrångt vägrade flytta på mig på grund av smärtan, som för övrigt var den värsta jag känt i hela mitt 23-åriga liv!

Ambulansen kom och jag fick andas lustgas. Det hjälpte inte ett skit! Massa nålar stacks in i min stackars arm och återigen kände jag mig som fem år. Jag vägrade låta dem röra mitt ben och till sist pumpade de i mig någonting som skulle göra att jag somnade ett tag. Det gjorde jag inte. Tror inte det i alla fall. De följande minuterna kändes som en hel festkväll som urartat efter typ 10 flaskor vin och jag minns allt som i en enda stor dimma.

När jag återfick medvetandet låg jag på en bår i ambulansen och en söt sjukvårdare vid namn Lennart satt bredvid mig. Jag minns att jag försökte prata med honom men det kom bara massa obegripliga ljud ur munnen. Jag sluddrade fram att jag tyckte att Lennart var ett gubbnamn och sedan undrade jag om han inte var lite för ung för att vara "ambulansgubbe". Han var 27. Han förstod vad jag sa men tyckte inte att jag var oförskämd. Han bara skrattade åt mig.

Därefter följde fem sega timmar på akuten med röntgen och en popcorn-ätande läkare som hellre spelade poker på internet (eller vad han nu gjorde) än tittade på mitt stackars knä.

När beskedet äntligen kom övergick lättnaden snabbt i självförakt och besvikelse. Hade jag genomlidit allt detta för en liten stuknings skull? En djävulskt smärtsam stukning men ändå... Och vad skulle läkarna anse om min pinsamt låga smärttröskel? Jag hade ju trots allt gnällt som sjutton för "ingenting"...

Fick ett par kryckor, benet i en fin linda av en underbart snäll sjuksköterska och en lapp där jag kallades till magnetröntgen på tordag. Eftersom sista tåget gått (klockan var efter 02) så fick det bli taxi hem till Flempan där jag sitter nu och tycker synd om mig själv. Påminner mig hela tiden om att det kunde ha varit så mycket värre.

Tusen tack till mina två underbart lojala lagkamrater som var med mig hela tiden! Ni är bäst!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0