Anlände till Dagkirurgiska centrumet på Södersjukhuset klockan 07.45. Kräkreflexerna kittlade i halsen och hotade att kasta upp min obefintliga frukost på golvet i väntrummet. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Kl 08.00 fick jag byta min lilla svarta mot ett gigantiskt vitt tält, inte helt olikt ett lucialinne. Sköterskan som misshandlade mitt redan blåmärksprydda armväck var en före detta Ludvikabo. Det kändes ganska bra faktiskt.

Läkaren som skulle operera hade förmodligen rymt från "Grey´s anatomy" eller "Cityakuten". Han var inte heller helt olik den där elaka auktoriteten i "Scrubs". Han slog nämligen mitt liv i spillror de där fem minuterna han satt på sängkanten och såg viktig ut.

"Det var en rejäl knäskada det där", sa han med överdrivet allvar i rösten. Han berättade att korsbandet var helt av. Det var för mig en nyhet. Uppenbarligen är "skadat" en synonym för "av" enligt läkaren som tittade på mina röntgenbilder förra veckan.

"Jaha, vi ska sy ihop din menisk i dag", fortsatte han. "Det blir stödskena och kryckor i 6-8 veckor".

...Och där brast det för mig totalt. Jag som hade fått en något mildare version uppdiktad för mig av läkaren som borde göra ett besök på "synonymer.se". Jävligt bra sajt förövrigt.

Nåväl. Operationen gick bra även om det var en ganska skrämmande upplevelse för stackars sjukhusrädda Frida. När jag vaknat, blivit itvingad en kopp kaffe och en macka (med smör som jag skrapade bort utav bästa förmåga med kaffeskeden) så gjorde sjukgymnasten entré.

"Upp och hoppa så ska vi se om du kan gå", sa han. Jag fattar ingenting. Frågade om det verkligen var så bra med tanke på att jag hade en nyfastsydd menisk.

"Vadå, du har inte fått någon menisk fastsydd", svarade han förbryllat, varpå det blev totalkaos i min hjärna.

Ett par timmar och tusen tankar senare fick jag äntligen träffa läkaren igen. "Tur i oturen", var det första han sa. Menisken är HEL! Lite småskador men de läker tydligen av sig själva. Denna dialog fick mig att börja störtböla ännu en gång (fast denna gång av lättnad):

"Öh, okej. Vad händer nu? Får jag gå på benet?"
"Ja, du får belasta det så mycket du vill."
"Va? Är du seriöst?! Får jag springa?"
"Ja."

Jag lovar, jag hade kunnat kyssa hans foppatoppelklädda fötter som tack för de orden!

Såklart fattade jag att jag inte kunde springa maration ut genom sjukhusentrén utan behöver besöka sjukgymnast några gånger, men det gör jag så gärna om det betyder att jag kan gå. Hörde ni det! JAG KAN GÅ!

... att jag har en korsbandsoperation som väntar om 4-6 månader är inget jag orkar tänka på för tillfället. Den huvudvärken tänker jag ta då. Inte nu. Just nu ska jag bara vara glad ett tag :)