Perspektiv på livet

Jag tänkte ett tag att jag skulle skriva ett inlägg som INTE handlade om mitt förbaskade knä, men det visade sig vara svårt. Jag ber om ursäkt för min egoism som jag ska banka både gul och blå... en annan dag.

Mamma sa i går: "Frida, du är rätt duktig på att tycka synd om dig själv." Jag insåg att hon har helt rätt. Eller insåg och insåg, det vore ju fel att säga att jag inte redan var medveten om den lilla defekten i min personlighet. Jag ÄR duktig på det där med självömkan. Om jag fick en obotlig sjukdom och dog så skulle ingen minnas mig som en tapper, modig tjej som kämpade in i det sista utan snarare som en liten lipsill som tillbringade sin sista tid i sängen och vägrade ta emot besök.

Nej, jag måste skaffa mig lite perspektiv på livet. Jag måste vara lycklig över att jag har två ben som (i vanliga fall) är fullt funktionella och jag måste vara glad över att jag är frisk och inte död i svininfluensan. Jag måste börja visa lite jädra tacksamhet helt enkelt!

Skänka pengar till rädda barnen? Blir frälst, kristen, pingstvän eller vad man nu säger? Ge mina småpengar till Stockholms alla tiggare? Äsch. Först och främst ska jag nog sluta tjura. Då har jag iaf kommit en liten bit på väg..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0