Jag skulle vilja påstå att jag är ganska hyfsat medveten om vad jag utsätter min kropp för när det gäller både mat och fysisk aktivitet. Därmed inte sagt att jag alltid behandlar mig själv så som jag är värd utan snarare tvärtom.

Ta till exempel mitt kopiösa intag av salt. Min mamma brukar alltid säga:
"Frida, du som är så noga med vad du äter, hur kan du stoppa i dig så oerhört mycket salt? Tänk på dina njurar!"
Pappa bara tittar förfärat och skakar på huvudet när jag tömmer halva saltkaret över min popcornskål.

Min egen teori är att jag helt enkelt ser saltet som någon form av substitut för socker, som jag skyr som pesten. Och när det gäller popcornen har jag helt enkelt upptäckt att saltet inte fastnar på grunda av avsaknaden av fett vilket resulterar i att jag frustrerat häller på mer och mer och mer..

Enligt Livsmedelsverket äter vi svenskar dubbelt så mycket salt som vi "borde". Den rekommenderade mängden är en tesked per dag. EN TESKED!!!! Det är typ min frukost...

Vad kan då hända vid ett för hög saltkonsumtion? Jo...
"För mycket salt kan vara en orsak till högt blodtryck, vilket i sin tur ökar risken för att man ska drabbas av hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke och skador på njurarna."

I alla fall...

Folk pratar om hur dom blev frälsta. Upplysta. Det blev jag i går, egentligen helt utan anledning, när jag låg där i min säng och kramade min älskade popcornskål. Jag bestämde mig helt sonika för att det får vara nog! Den kommande veckan ska jag helt sluta vräka salt på min mat. Jag ska undvika salta livsmedel och äta ägg med curry (vilket visade sig vara ganska äckligt faktiskt).

Som pricken över "i" ska jag även ersätta morgonkaffet med grönt te. Önska mig lycka till!

Trots att salt är det bästa som finns i hela världen så ska jag åtminstone försöka. Har jag tur så är det som med sötsug: det försvinner med tiden. Kroppen är faktiskt ingen maskin som man kan lämna in på lagning när den kraschar. Man kan inte heller köpa sig en ny. Jag ger det en vecka. Då har jag åtminstone provat...