Tre små prickar. Det är det enda som återstår av min knäskada, i alla fall visuellt. Inuti knakar och glappar det som påminnelse om att jag faktiskt har ett trasigt knä. Det gör inte ont länge. Inte det minsta. Det är bara oerhört instabilt vilket gör att jag varken kan klättra i rep eller spela fotboll.

Om det inte vore för att de två nämnda aktiviteterna betyder väldigt mycket för mig så skulle jag strunta i operation för faktum är att jag ändå kan utföra det mesta av det jag kunde förut. Jag kan springa, jag kan dansa, jag kan böja knät utan minsta problem (ja, förutom knaket då).

Men jag tror jag skulle ångra mig. Därför ska jag till läkaren i morgon. Eftersom SÖS är segast i världen har jag fixat remiss till Sofiahemmet där S:t Göran huserar så jag hoppas att det kan påskynda ingreppet lite grann så att jag kan lägga allt det här bakom mig.

I höst, ja då jävlar är jag tillbaka på fotbollsplanen!