"Vet inte hur jag ska klara av det här. På något sätt måste det gå, det är jag medveten om, men hur? Hur ska livet kunna bli meningsfullt igen om jag inte får dela det med dig? Var det sista gången i torsdags? I sådana fall kommer jag alltid minnas den sista kyssen. Alltid! Lika tydligt som jag minns den första…

Det var tre år sedan. Tre år och fem månader. Jag hade promenerat. Det snöade.. Jag minns när du öppnade dörren. Du hade kavaj å slips på dig. Hade varit på någon form av släktmiddag. Jag var torr i munnen av nervositet. Vågad inte titta på dig…

Snöflingorna hade smält till små vattendroppar som låg och kittlade i hårbotten. Plötsligt stod du alldeles intill mig. Du tog tag i min haka och vände upp mitt ansikte mot dig.. Sedan log du. Pressade försiktigt dina läppar mot mina. knäna blev till gelé. Det sjöng i mitt huvud av glädje. Jag visste att det var fel men ändå kändes det så rätt Jag hade väntat på det där ögonblicket i över ett år…

Tror nånting inom mig trasats sönder rejält… Och jag är inte säker på att det någonsin kommer gå att laga… Det skär i hjärtat.. som tusentals sylvassa knivar…"

4 maj 2006

______________________________

Jag hittade en fil med min gamal blogg som jag sparat ner trots att jag helst av allt vill glömma den och alla problem den var upphov till.

Jag blir helt mörkrädd när jag ser hur mycket jag lämnade ut av mig själv. Min blogg var som en öppen dagbok med alla mina innerst tankar och känslor som ocensurerat exponerades ut till allmänheten. Vad tänkte jag med? Är det möjligt att man kan förändras så mycket mentalt på så kort tid?

Hur som helst. Ni skulle ha älskat min blogg för fyra år sedan ;-)