Ibland blir ensamheten lite för påtaglig. Särskilt när man tillbringat en hel helg i soffan, stirrandes på menlösa såpoperor inte inte rört på arselt annat än för att gå till gymmet i en timme eller två. Jag är en ensamvarg. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Därmed inte sagt att jag inte tycker om att umgås med folk för det gör jag. Särskilt när jag legat hemma i soffan en hel helg. En HEL HELG. Snacka om ineffektivitet. Och som sagt, nu kryper det i benen och klättras på väggarna. Nu är jag lite för ensam helt enkelt...