Jag älskar påsken mer än någonting annat! Eller tja, bättre uttryckt: mer än någon annan högtid. Familj, släkt, god mat och (förhoppningsvis) fint väder.

Turligt nog är jag ledig på långfredagen. Oturligt nog jobbar jag annandag påsk. Men det gör absolut ingenting för jag är en sådan som anser att julen är slut efter juldagen och påsken är slut efter påskafton. Punkt.

Jag älskar fortfarande att gå till jobbet. Trevlig arbetsplats, trevlig stämning, trevliga människor och mycket att göra vilket är helt min melodi. I dag blir det en lång dag eftersom tidningarna trycks på torsdag i stället för fredag men det innebär att jag kan åka med pappa hem till Ludvika redan vid tre-tiden i morgon. Underbart!

Dessutom kommer AK och Jon hem!!!! Har inte träffat dem sedan de flyttade till Malmö för några månader sedan så det kommer bli en toppenpåsk!

Knästatus: Exakt en månad sedan operation. Fortfarande väldigt stelt och svårt att böja naturlig (dvs när jag inte sitter ner på golvet och verkligen gå in för att böja). Går dock utan kryckor nu och jag funderar på att lämna kvar dem här i Sthlm när jag åker till Ludvika. Hmm...

Obehandlad bild från påsken 2009. Hoppas på lika fint väder i år.

Påsken 2009 ja... Svårslagen påskafton. Fest i slaget "alla var där" (minus Anni)

Jag har så oerhört mycket energi och jag vet inte varifrån allt kommer? Kanske från alla russin som jag proppade i mig i går.

Kom hem från jobbet kl 19. Åt lite fil och städade sedan hela lägenheten till tonerna från Abba. Sedan kunde jag inte somna utan såg ett par avsnitt av Greys Anatomy.

I dag gick jag upp halv 6 och körde ett gympass. Kan inte direkt påstå att mina gympass är särskilt ansträngande men ändå. Cykling utan motstånd 20 min, lite hantlar och övrig armträning, stepbräda, balansbräda, magträning samt benlyft i olika positioner.

Nu ser jag fram emot att åka till jobbet. Fråga mig igen om några månader så kanske jag har en annan åsikt, men just nu är det bara superkul!

Ha en bra dag :)

Denna helg har präglats av stress vilket resulterat i att mina "dubbla hjärtslag" har varit på visit. Mindre trevligt vill jag lova.

Tog en välbehövlig paus i mitt essäskrivande i går kväll och åkte på 25-årsfest i Nacka vilket var väldigt roligt. Därefter har jag varit förföljd av motgånger känns det som.  Det började med att nattbussen inte kom som den skulle. Sista går 03.45 och jag satt i en busskur på Klarabergsgatan och väntade i över en timme. Halv fem (!) kom den tillslut efter att två killar ringt till SL och efterlyst den.

Var hemma ca halv 6 på morgonen och däckade i sängen framför Greys anatomy med min obligatoriska popcornskål. Vaknade kl 11 och fick panik eftersom klockan visade sig vara 12. Det här var verkligen inte den bästa helgen att förlora en timme på! Stressade klart med min essä som förmodligen blev det sämsta jag någonsin skrivit och sedan sprang jag (eller tja, hoppade) till pendeln.

Mötte upp Tobias vid Universitetet och vi skrev ut våra essäer. Helt sjukt att vi var tvungen att åka ända dit vara för att skriva ut! När jag får tid ska jag investera i en skrivare.

Därefter kunde jag äntligen lugna ner mig lite. Vi åkte in till centralen och käkade på min favoritrestaurang Bamboo city så nu är jag mätt och belåten. Lite FÖR mätt dock... Nu ska jag gå till gymmet en sväng och träna benet lite och sedan blir det sängen. Tror jag sovit lite drygt fyra timmar i natt :(

Hej på er!

Jag svävar fortfarande på små rosa moln. Kan inte fatta att jag har ett jobb att gå till på måndag och (förhoppningsvis) kommer att ha det ett bra tag framöver. Det är mycket jag måste fixa nu för om man bortser från vilda korridorsfester och kåraktiviteter så har jag verkligen utnyttjat studentlivets förmåner.

1. Jag måste flytta från min studentlägenhet
2. Jag måste ändra min studentprenumeration på DN
3. Jag måste köpa ett "riktigt" månadskort hos SL
4. Jag måste ändra mitt studentmedlemsskap i journalistförbundet
5. Jag måste säga upp mitt studentabonnemang hos Telia
... och så vidare...

Tack och lov så är är jag fortfarande ungdom och får åka för studentpriset hos SJ. Vilket påminner mig om att jag måste boka tågbiljett hem till påsken...

I dag har jag varit produktiv. Gick upp kl 8 (på en lördag! hallå!). Kryckpromenad i 50 min och därefter gymmet där jag cyklade lite och gjorde resten av min sjukgymnastik. Sedan har jag skrivit essä till ungeför nu. Har lyckats knåpa ihop 1 450 ord så nu återstår "bara" 1 000 ord. Hopplöst!

Nu ska jag käka lite och därefter blir det 25-årsfest i Nacka. Första festen sedan operationen. Håll tummarna för mig för jag har en känsla av att det kan behövas ;-)

Knäbilder från torsdag förra veckan

Första dagen utan kryckor gick galant. Kan dock inte påstå att jag rörde mig särskilt mycket vilket nog var ganska tur eftersom knät strejkar efter några hundra meter.

Har jobbat 9-19. Jag märker verkligen att företaget är underbemannat på redigeringsfronten men det innebär ju mer jobb till mig :) Fick två veckor till i dag och jag är jätteglad! Måste bara klura ut hur jag ska göra med skolan. Inga högskolepoäng = ingen lägenhet. Men jag ska försöka så gott jag kan... Ska börja med att knåpa ihop en jävligt bra essä!...

... efter Grey´s anatomy dvs ;-) Med andra ord till helgen..

I morgon är det en rolig dag. Då ska jag till Södertälje och kika på hockey med David och Johan. Kommer bli grymt även om jag misstänker att Leksand kommer att åka på storstryk! Nåja, jag kan iaf psyka mitt sällskap lite samtidigt som jag viftar med min halsduk och skriker hejarramsor tills deras öron trillar av! :)

Nu är det MIN tur! Äntligen äntligen äntligen! Fick precis ett heltidsvik på ca två veckor utan att ens behöva gå på intervju!

Gymmet! Äntligen! Som jag har längtat! 14 dagars frånvaro. Hela tidningsstället var fullt med nya tidningar vilket vittnar om att jag har varit borta på tok för länge.

Mitt stackars knä fick utstå en hel del. Det kan inte vara lätt att sitta fast på en överaktiv människa som jag. Men du har ingenting att säga till om såvida du inte skriker av smärta ;-)

Motionscykel 10 min. Sakta men säkert. Väldigt sakta dock. Dum är jag ju inte... Kom en kilometer och brände 30 kalorier. Hahaha, vilket skämt. Sedan blev det arm- och magträning och slutligen massa sjukgymnastik. Hittade även en stepbräda som jag inte kunde låta bli att pröva. Vill minnas att jag hade en stepbräda med i mitt förra rehab-program men det kanske är för tidigt för den? Jaja, jag får avvakta och se hur knät mår i morgon.

Btw, det här är tredje dagen utan minsta lilla smärtstillande bortsett från alvedonen jag tog natten till tisdagen. Men den räknas inte för den var till huvudvärken ;-)

Nej, nu ska jag duscha som en normal människa utan plastpåse och sedan blir det nog en timme i sängen med is, högläge och Greys Anatomy.

Fint va? Undra om jag har någon hudkräm hemma för mitt skinn håller på att falla av som ni ser.

Besöket hos sjukgymnasten var ganska resultatlöst om jag får säga det själv. Hon visade mig exakt hur jag skulle göra mina övningar eftersom jag gjode vissa fel och sedan bokade vi in en tid om två veckor. Jag fick inga nya övningar vilket var en besvikelse. Dock verkar hon riktigt duktig . Gammal dansare så vi ska nog komma överens :) Hon tittade även på min usla sträckning i vristerna (enda stället där jag är stel!) och sa att vi skulle försöka göra någonting åt det. Vore ju faktastiskt om hon kunde fixa mina vrister när hon ändå är igång :) Men jag tvivlar...

Lyckades faktiskt övertala henne att låta mig börja trampa motionscykel! Yes! Så i morgon blir det ett efterlängtat besök på gymmet. Då ska bland annat överkroppen och magen få sig en rejäl omgång.

Ska även till Sofiahemmet och ta bort stygnen i morgon, något som jag VERKLIGEN har längtat efter! Ska bli skönt att kunna duscha normalt utan att behöva trä en plastpåse över benet. Förhoppningsvis kommer jag även kunna böja benet ännu mer. Nu sitter det hårda "plattor" över såren som tar emot.

Snart ska jag snöra på mig skorna och ta bussen in till Huddinge för det första besöket hos sjukgymnasten. Ska bli spännande att se hur jag sköter mig. Hoppas hoppas att allt ser bra ut!

Knät är väligt varmt och jag har försökt kyla ner det så gott det går. Har dessutom problem med streckningen men det är väldig vanligt den första tiden vad jag har förstått.

Har även fått upptäcka hur det känns att vara stel. När jag försöker vika mig dubbelt når jag alldeles precis mina tår. Halleluja! Hoppas det ger med sig. Kommer aldrig överleva ett liv utan vighet. Det finns inte på kartan!

Nej nu måste jag pysa iväg. Senare i dag kommer Mikaela på besök. Ska hjälpa henne lite med examensarbetet. Ska bli skoj!

Vi hörs!

Har ägnat kvällen åt att förkovra mig i "korsbandsbloggar" och ju mer jag läser desto tacksammare blir jag över min egen situation och min egen syn på träning - det vill säga det faktum att jag har gett upp det här med elitidrottande för länge sedan.

Det är lovande 18-åringar, i startgropen av karriären, vars världsbild raseras när de inte längre får glänsa på fotbollsplanen och hela livet kretsar kring rehab och "vägen tillbaka" som många så fint uttrycker sig.

Det är proffsdansare, vars jobb alldeles säkerligen fodrar ett helt korsband, som inte kan utöva sitt yrke på, låt säga, över ett halvår.

Det är tjejer, killar, män och kvinnor som skriver skärmbild efter skärmbild med återhämtningstips, operationsgenomförande, antal grader de kan böja knät och minuter de kan ligga med kylbandage utan att benet börjar värka. Det är människor som har räknat ner till sina operationer flera månader innan de ens är planerade och nervöst ligger och biter på naglarna kvällen före dagen D. Det är människor som är besatta.

Jag lider med dem!
Jag lider med mig själv också.
Men inte alls på samma sätt...

Jag fick min operationstid hastigt och lustigt. Jag hann knappt förbereda mig. Det var aldrig någon big deal utan bara något som jag var tvungen att göra och ville ha överstökat. Jag har egentligen ingen anledning att skynda. Ingenting viktigt att offra blod, svett och tårar för att uppnå.

Så länge jag får springa är jag nöjd. Så länge jag får röra på mig, aktivera mig och svettas på gymmet så klarar jag mig finfint. Jag har oroat mig för min vighet (numera avsaknad av vighet) men av erfarenhet vet jag att den inte försvinner för att jag inte tänjer split/spagat på några månader.

Jag har oroat mig för mitt repklättrande. Det är det värre med, det vet jag. Jag hoppas att jag kommer kunna klättra, vira, falla någon gång i framtiden men jag har accepterat att mitt artisteri är ett avslutat kapitel i mitt liv och det har det varit länge. Jag är så grymt tacksam för och stolt över mitt deltagande i 25-årsjubileumet förra sommaren. En liten del av mig har nog också accepterat att det var mitt allra sista uppträdande. Och jag är glad att jag fick uppleva det.

Slutligen har jag oroat mig för min vikt. Såklart. Det är väl ingen hemlighet för någon så jag kan lite gärna erkänna det. Men jag har en stark känsla av att min disciplin bantar bort minsta lilla överflödigt kilo innan det ens hinner bita sig fast på kroppen.

Och visst har jag ältat. Fram och tillbaka. Tänkt "om". Tänk "om inte". Jag har velat leta reda på killen som pajade mitt knä den där ödesdigra dagen i början av september och sparkat sönder även hans knän. Båda två, det vore rätt åt honom. Under riktigt mörka stunder har jag även kraschat pungkulorna på honom, när jag ändå var igång liksom.

Men samtidigt inser jag att det är omöjligt att vrida tillbaka klockan. Det är bara att gilla läget. Man behöver inte ens gilla det, bara man accepterar och ger sig fan på att göra det bästa av situationen.

När jag läser om alla skadade och opererade unga förmågor vars liv tar abstupt slut (ja, det är förmodligen så de känner det) i samma stund som de ligger där på marken och vrider sig av smärta från ett avslitet korsband känner jag mig tacksam att det inte är jag. Tacksam över att min smäll kom lite senare i livet.

När jag var 16 kretsade allt runt idrott. Under många år var cirkusen i princip hela mitt liv. Hade mitt korsband rykt för fem år sedan hade det varit långt ifrån det enda som gått sönder inom mig.

Jag påstår inte att jag INTE lider. För det gör jag. Men perspektiven kommer med åren. Världen vidgas i takt med att man åldras. Jag vill inget hellre än att snöra på mig springskorna och avverka mil efter mil utmed elljusspåret i skogen här ovanför huset. För fem år sedan hade det varit en önskan som hemsökt mig i månader tills den inte längre bara var en absurd tanke.

...I stället öppnar jag Johan T Lindvalls bok "Victoria: prinsessa privat" som kom med posten i dag. Jag tänker på sommaren som snart nalkas med (förhoppningsvis) ett hyfsat sommarjobb. Jag tänker på min nya lägenhet som jag än så länge bara drömmer om. Jag tänker på mina vänner och mina studier och saknar heta nätter på Stockholmskrogarnas dansgolv.

För mitt liv är MER. Så mycket mer än bara idrott. Och jag är så innerligt glad att jag har fått tid till att inse det.


Sista showen. Ludvika, juni 2009

Har länge varit nyfiken på Bröllopsfotografen i och med de fina recensionerna så jag skickade iväg pappa till affären för att hyra den i dag. Efter tio minuter satt vi och vred och i soffan, jag och mamma. Filmen hade nämligen en oerhört jobbig berättarröst som beskrev i detalj hur folk såg ut och vad de gjorde vilket fick oss att känns oss välidgt dumma i huvudet och väldigt irriterade.

Jag tänkte att Malmros förmodligen efterapat Josef Fares film ZoZo som även den plågar sina åskådare med en enträgen, intetsägande voice over. Det är säkert något nytt berättartekniskt, konstnärligt grepp som får Sveriges filmkritiker att hoppa av lycka och genast placera alstret i guldbagge-facket samtidigt som befolkningen rynkar på näsan. Ja, så tänkte jag.

Så vi genomled den 108 minuter långa Bröllopsfotografen med sitt jobbiga, idiotförklarande kommentatorspår och jag tänkte, åter igen, att det här är ingenting jag någonsin kommer att rekommendera till någon.

När det äntligen var slut hoppade filmen tillbaka till menyn och vi ser att vi har sett hela jävla rullen med SYNTOLK! Tack pappa! ;-)

I morgon ska jag titta på ZoZo igen och hoppas jag slipper känna mig som en stor jubelidiot!

Jag är för snäll för att domdera. Faktiskt. Jag är för mesig för att vara invalid, handlingsförlamad och oförmögen att klara mig själv. Jag är en sådan som kommer att be om ursäkt när vårdpersonalen torkar mig i röven när jag sitter där i rullstol på ålderns höst...

Jag mår dåligt av att be människor om saker. Jag mår dåligt av tanken på att någon måste göra uppoffringar för MIN skull. Jag vill inte vara till besvär.

Nu när jag ligger här i sängen som värsta paschan, inkapabel att ta mig upp annat än för att gå på toaletten vilket inte är någon smärtfri förflyttning, känner jag mig mest bara i vägen. Sjusovaren Erik svarade till sist i sin telefon kl 10 i morse och kom, utan gnäll, och bytte mitt isbandage. Förlåt liksom! Men jag var tvungen...

13.30 kom mamma hem från jobbet. Hon puffade till mina kuddar, hämtade vatten och värktabletter, bryggde kaffe och gjorde en keso-macka till mig. Världens bästa mamma! Men jag var tvungen att be om ursäkt då också. Förlåt!

Jag hoppas för Guds skull att det här inte är något långvarigt tillstånd för jag har snart slut på ursäkter...

Besöket på gymmet i morse blev ett sorgligt sådant. Kan inte låta bli att tänka på att jag inte kommer kunna springa på minst ett halvår. Och det kommer att bli ett jobbigt halvår. Känner mig psykiskt deppig bara jag tänker på det.

Ska in till stan en sväng och träffa Sofiahemmets sjukgymnast för mätning och vägning och sånt. Vad nu det ska vara bra för? Är dock lite rädd att läkaren ska sätta sig på tvären. Hon gjorde nämligen väldigt klart för mig i fredags att hon inte tänker operera mig förrän jag är mentalt förberedd och dessutom har etablerat en bra kontakt med en sjukgymnast. Jag antar att telefonsamtalet med "turken" på ReAgera för någon timme sedan inte räknas som en bra etablerad kontakt... Haha!

Men jag är förberedd! Jag har sprungit sista milen, ätit sista måltiden.. ;-) Skämt åsido... Jag har iaf plockat lite här hemma så att jag inte ska få ångest över att det är stökigt. Dessutom har jag plockat fram kryckorna ur garderoben och ställt dem vid dörren. Annars lovar jag att jag skulle glömma dem i morgon. Det vore så jäkla typiskt!