Jag är för snäll för att domdera. Faktiskt. Jag är för mesig för att vara invalid, handlingsförlamad och oförmögen att klara mig själv. Jag är en sådan som kommer att be om ursäkt när vårdpersonalen torkar mig i röven när jag sitter där i rullstol på ålderns höst...

Jag mår dåligt av att be människor om saker. Jag mår dåligt av tanken på att någon måste göra uppoffringar för MIN skull. Jag vill inte vara till besvär.

Nu när jag ligger här i sängen som värsta paschan, inkapabel att ta mig upp annat än för att gå på toaletten vilket inte är någon smärtfri förflyttning, känner jag mig mest bara i vägen. Sjusovaren Erik svarade till sist i sin telefon kl 10 i morse och kom, utan gnäll, och bytte mitt isbandage. Förlåt liksom! Men jag var tvungen...

13.30 kom mamma hem från jobbet. Hon puffade till mina kuddar, hämtade vatten och värktabletter, bryggde kaffe och gjorde en keso-macka till mig. Världens bästa mamma! Men jag var tvungen att be om ursäkt då också. Förlåt!

Jag hoppas för Guds skull att det här inte är något långvarigt tillstånd för jag har snart slut på ursäkter...