Besöket på gymmet i morse blev ett sorgligt sådant. Kan inte låta bli att tänka på att jag inte kommer kunna springa på minst ett halvår. Och det kommer att bli ett jobbigt halvår. Känner mig psykiskt deppig bara jag tänker på det.

Ska in till stan en sväng och träffa Sofiahemmets sjukgymnast för mätning och vägning och sånt. Vad nu det ska vara bra för? Är dock lite rädd att läkaren ska sätta sig på tvären. Hon gjorde nämligen väldigt klart för mig i fredags att hon inte tänker operera mig förrän jag är mentalt förberedd och dessutom har etablerat en bra kontakt med en sjukgymnast. Jag antar att telefonsamtalet med "turken" på ReAgera för någon timme sedan inte räknas som en bra etablerad kontakt... Haha!

Men jag är förberedd! Jag har sprungit sista milen, ätit sista måltiden.. ;-) Skämt åsido... Jag har iaf plockat lite här hemma så att jag inte ska få ångest över att det är stökigt. Dessutom har jag plockat fram kryckorna ur garderoben och ställt dem vid dörren. Annars lovar jag att jag skulle glömma dem i morgon. Det vore så jäkla typiskt!