Så länge jag håller mig stilla så känns det okej. Det vill säga: benet i högläge och isbandaget på. Så fort jag ska gå någonstans, på toa till exempel, så kommer illamåendet smygande och huvudet börjar åka berg och dalbana.

Till saken hör att jag måste göra min sjukgymnastik vilket inte är det lättaste. Dom säger att det kommer underlätta för mig senare men det är inte lätt att komma till skott och gymnastisera ett ben som värker värre än en nyslagen blånagel.

Dessutom börjar jag få brist på sysselsättning. Har skickat iväg pappa till äffären för att köpa en korsordstidning och hyra ett par filmer... Det känns nästan som när man var tio år och hemma från skolan med magsjuka. Bortsett från att då hade jag ingen Wilma och inget Troll att kramas med. Dom är så underbara. Bättre sällskap finns inte :)