Operationen gick bra. Trevligt bemötande och fina lokaler. Det var bara kvinnor i mitt operationsteam. Den enda mannen jag stötte på var en sköterska som frågade om jag ville ha kaffe! Det kallar jag girlpower :) Ska nog vara glad att jag fick kommer dit för jag tror det var hundra gånger bättre än på SÖS (där personalen spelar bingo och äter popcorn på arbetstid!)

Resan hem till Ludvika gick bra även den. Hade nästan inge ont alls utan gjorde sjukgymnastens träningsprogram redan när jag kom hem...

Annat är det i dag. Ligger i sängen och vrider mig av smärta. Värktabletterna tycks inte hjälpa. Eller de kanske hjälper, vad vet jag. Kan inte hålla tårarna tillbaka och vovvarna tittar på mig med så medlidsamma ögon att jag nästan börjar tro att de förstår att jag har ont. Trollet smög precis ner och la sig i fotändan och lutade försiktigt huduvdet över mitt knä. Gumman!

Har försökt ringa och väcka min lata lillebror som ligger och sover i rummet intill. Han måste hämta is till mig! Han måste ge mig telefonen så jag kan ringa och fråga om det ska vara såhär! Men han bara sover vidare... Börjar bli hungrig men tänker inte ens överväga att gå upp och fixa frukost! Det är nästan så att jag svimmar bara genom att gå till toan...

Var det verkligen värt det här? Jag hade kanske klarat mig bra ändå? Ingen idé att fundera egentligen. Jag har ju iaf min lilla rosa dator. Tack för det :)