Erfarenhet. Det är någonting man stöter på dagligen i någon typ av färg och form. Den efterfrågas i platsannonser där du förväntas ha den för att över huvud taget komma på fråga för tjänsten (tro mig, jag vet!), och när du besöker personer inom serviceyrket kräver du någon form av erfarenhet. Ju mer desto bättre.

Men vet ni vad? Jag ska tala om för er att erfarenhet är så förbannat överskattat! För med erfarenhet följer ofta någonting annat: tristess. Det är inte att leka med. Vad är 20 års erfarenhet värd när rutin och mekanik tagit överhand och motivationen tryter så det står härliga till?

Också det ska jag tala om för er. INGENTING!

Jag var och klippte mig i dag. Efter nästan ett helt år sedan senaste frisörbesöket tyckte jag att det var dags att krama ur disktrasan lite. Mer än dags. När jag stiger innanför dörren och sätter mig i väntrummet ser jag en ung tjej som precis friserat färdigt en äldre herre. Jag ber till Gud (eller tja, det kanske var att ta i men ni fattar) att det inte är hon som ska klippa mig. Aldrig att jag tänkter släppa loss en liten 15-årig blond bimbo med blå ögonskugga och skrikrosa strumpor i mitt hår. Tro det eller ej, men jag är faktiskt rädd om min svintotuss!

Självklar är det precis vad som händer. Guldlock går lös med saxen i min älskade skatbo och jag biter ihop och bestämmer mig för att ge bruden en ärlig chans. Jag drar mig till minnes att jag själv faktiskt befinner mig i början av min karriär och inget heller önskar än en ärlig chans att visa vad jag går för...

Jag lämnar salongen en timme senare med ett leende på läpparna. Aldrig har jag varit så nöjd efter ett frisörbesök! Talang väger verkligen upp erfarenhet och ännu tyngre väger engagemang och det faktum att min gröngörling till frisör la ner hela sin själ och sitt hjärta i min frisyr.

Den där förbaskade erfarenheten kan ju bara ta och slänga sig i väggen!