I förra inlägget pratade vi regler. I detta inlägg tänkte jag avslöja en oerhört oläglig ovana som innebär att jag har svårt att hålla mig vaken på bussar, tåg och i bilar. Det är något väldigt sövande över dessa transportmedel och jag är som en liten bebis som vaggas till sömns när de är i rörelse. Eller så somnar jag av tristess. Det är ju också en möjlig förklaring...

I går somnade jag dock inte av tristess utan av ren och skär trötthet. Hittills har det värsta scenariot när det gäller nattbussen varit att sova ända till ändhållplatsen och bli väckt av en trött och irriterad cahfför. Det här hänt ett antal gånger och då har man en ca 20 minuters promenad mitt i natten genom skogen framför sig. Trevligare saker kan man företa sig med.

I går ja... Då var jag med om något som kommer bli svårslaget. Jag gick på bussen 02.13 vid Sergel och det sista jag minns är att vi stannar vid Skanstull. Vaknar kl 03.30 i en tom, mörk buss av att chaffören stänger av motorn. "Var är vi?", undrar jag. "Vad gör DU här!?", frågar han med betoning på DU. Sedan kastar han av mig. Jag befinner mig åter vid Sergel och ställer mig, ganska så rejält uppgiven, vid hållplatsen för att vänta in sista bussen som kommer en halvtimme senare.

Annars var det en roligt kväll.