Vid 25 års ålder är det hög tid att bli vuxen. Tro mig, jag försöker. Jag byter proppar och glödlampor själv. Jag tvättar mina fönster och betalar mina räkningar i tid. Jag bokar min tandläkartid, lagar min egen mat (fri tolkning av det senare), har ett jobb dit jag går varje dag och ett poängkort på Ica.

Ändå känns allt som en lek. Jag är fem år gammal och har klätt ut mig mammas höga stiletter och rubinröda läppstift. Min lägenhet kostar inte över en miljon utan byggdes gratis av min morfar i form av den lilla friggeboden på vår tomt i Ludvika. Mammas matlådor i frysen är ett bevis på detta.

Det är inte lätt att bli vuxen i dagens samhälle när man blir bemött som ett barn. Och det är inte lätt att bli bemött som annat än ett barn när man inte ser ut att var en dag över 18 och än mindre låter som det i telefonen. Jag vill klara mig själv och som sagt, jag försöker verkligen. Men när jag för fjärde gången blivit ignorerad av vår förvaltare infann sig en ilska som snabbt övergick i uppgivenhet. Då kom pappa med sin auktoritära, manliga stämma och allting ordnade sig till sist. Ibland undrar jag vad jag skulle göra utan min världsvana pappa som fixar precis allt...

Under min uppväxt har jag fått lära mig att respektera äldre och det har jag alltid gjort. Däremot har jag alltid tyckt att det är konstigt att de äldre inte måste respektera de yngre i samma mån. Jag har även fått lära mig att alla människor är lika mycket värda. Borde det då inte vara en självklarhet att visa alla samma respekt?

Vad är det för samhälle vid lever i när man måste ha minst 40 år på nacken för att bli bemött med respekt av svenska myndigheter? Och vad händer med de 25-åringar som inte har världens bästa pappa som kan ryta till när det behövs? Det tåls att tänka på...

Utan min pappa vore livet aningen mer komplicerat...