The show will go on!

Jag är uppvuxen i en sportfamilj. Jag stod på ett par slalomskidor för första gången när jag var tre och sedan dess har jag prövat de flesta fysiska aktiviteter vårt lilla Ludvika har haft att erbjuda. Jag har kämpat med plintar på gymnastiklektionerna i Vallhallaskolan, hoppat både högt och långt på Hillängen, åkt skridskor i ABB-hallen, skolkat från balettlektioner, försvarat fotbollsmål på Stensveden, klättrat högst upp i cirkuspyramider, varit aktiv i Arbetarteatern och klinkat piono på kommunala musikskolan.

Men det var inte förrän jag var 13 som jag "hittade hem", när luftakrobatiken förhäxade mig och öppnade upp en värld full av möjligheter. Jag har alltid fått oerhörda adrenalinkickar när jag ställer mig på scen, men känslan av en ensam spot och tusentals ögonpar riktade rakt mot mig är obeskrivlig. Publik som breder ut sig likt ett svart, mörkt hav som får ansikte(n) först när musiken tonar bort och applåderna rungar i det upplysta cirkustältet.

Det var länge sedan nu men jag saknar mer än någonsin. Foton, dagboksanteckningar och gamla vhs-filmer vittnar om hur lyckligt lottad jag är som har haft en hobby, eller snarare en livsstil, som har tagit mig till länder som USA, Nordkorea, Monaco och Kina. När livet jävlades, när tonårshormonerna började fara runt i kroppen och klasskamraterna upptäckte alkohol och det motsatta könet så hade jag en fristad i mitt artisteri där jag alltid har känt mig duktig, uppskattad och viktig.

Tio år senare sitter jag här och undrar vad som har hänt. Det är mycket, och egentligen behöver jag inte undra. Knät har hänt, jobb har hänt, Stockholm i allmänhet har hänt med alla oerhörda avstånd och stressfaktorer. Energin räcker inte till och stadens alla valmöjligheter och utbud klumpas ihop till en stor svart bläckplump som ger mig huvudvärk. Beslutsångest har alltid varit en väsentlig del av min personlighet och helst vill jag ha EN gymnastikförening, ETT danscenter, ETT fotbollslag, EN cirkuslokal. Jag vill helt enkelt ha Ludvika. För 15 år sedan. Jag vill ha min pappa som skjutsar mig till alla träningar och fem minuters promenad mellan jobbet och fritidsaktiviteterna.

Ibland vill jag ha hela livet i repris. Men nu får jag nöja mig med att försöka återskapa det. Jag ska klättra igen. Jag ska uppträda igen. Mina bästa dagar har jag haft i rampljuset. Högt upp under cirkustältets innertak, i värmen från de enorma lampgrupperna och till tonerna av min mäktiga musik vars kompositör jag aldrig minns namnet på. The show will go on. Vänta ni bara...










Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0