Äntligen!
Det kanske låter fånigt men det känns som en slags upprättelse. Som om någon bekräftar att alla tårar varken var förgäves eller obefogade. Nu kan jag äntligen gå framåt utan att blicka bakåt mot något ouppklarat. Aldrig glömma, såklart. Men inget ont som inte har något gott med sig. Orden: "Det kunde varit värre" har fått en helt ny innebörd. Och vet ni vad? Det är jag faktiskt tacksam över.
Jag vet att jag talar i tungor. Men ni skulle ändå inte fatta....
Tummeliten
Jag avskyr det ofokuserade tillstånd jag hamnar i med jämna mellanrum. De gånger jag är närvarande men ändå så frånvarande det bara går att vara. När jag hör vad folk säger utan att lyssna. När jag däckar i soffan efter jobbet och inte kan minnas hur jag tog mig hem...
När jag är mindre än minst och ensam med mina tankar. Då är det tur att det kommer en morgondag :)
Cach the moment
I dag är jag:
Svampplockningsdebut!
Ludvika i mitt <3
Mamma och pappa har renoverat och mitt barndomskök har upphört att existera. Jag känner mig lika vilsen som min döva hund som följer mig i hasorna och förmodligen undrar varför hon inte längre hör någonting. Livet går sin gilla gång och jag undrar om det finns fler än jag som har svårt att lägga saker bakom sig och inte längta efter tider som är för länge sedan är förbi och över?
När jag passerar Hammarbacken och Skuthamn med sitt kyliga vatten som ser allt annat än inbjudande ut så vill jag ha sommar och sol, brännboll och grillad korv. Jag vill dricka mig "full" på 3,5-procentig "Mixed malt" som någon lättmutad 18-åring köpt ut från Hemköp. Jag vill rulla runt i gräset under en stjärnklar himmel medan hela världen snurrar och timmarna rusar obemärkt förbi.
Jag vill inte att lillebror ska titta förbi och skryta om sin nya, fina bil. Jag vill att han ska vara sju år och leka med Turtles-gubbar i ett skumfyllt badkar. Jag vill inte öppna dagens tidning och se ännu en gammal klasskamrat ingå äktenskap med någon smilfink med för stora glasögon och jag ville inte bo i ett kalt "gästrum" som iof är mitt eget men saknar tonårsprägel i form av pojkbandsaffischer i taket och för små stringtrosor i byrålådan.
Herregud, jag tror jag har en 25-årskris eller något lika illa! Ett stort plus är dock den nya bardisken i köket där jag aldrig hade fått dricka rosévin för 15 år sedan :)
Tillsvidareanställd!
Kung i baren!
Grym grym grym helg! Finns inte ord för hur otroligt kul jag har haft och att jag får leva på vatten och bröd resten av månaden ger jag fullständigt fan i ;D 
Sommarens sista suck
Känn ingen sorg...
... fast lite sorgsen måste jag erkänna att jag var när jag tvingats höra Håkan Hellström skråla sig igenom en nästan två timmar lång spelning. Från att ha varit varm, glad, lite lagom berusad till ett trött, kallt, darrande asplöv i ett tjockt moln av rök och höstmörker som lagt sig över folkhavet på Gröna Lund.
Men sammanfattningsvis var det en lyckad kväll och smart som jag är avslutade jag den tidigt för att åka hem och ladda inför Norrköping i dag. Om två timmar går tåget :) 
Tandläkarbesök - check!
Lite tandsten och 135 kronor fattigare. Tandvårdsreformen måste vara det bästa borgarpacket har drivit igenom hittills!
Slötittar på Bonde söker fru och förbereder mig inför ännu en sömnlös natt. Gud, kan inte den här jäkla tunnelbanerenoveringen vara färdig snart! Är trött på att bo på en byggarbetsplats med orangelysande gubbar som brummar med traktorer mitt i natten!
Två år + sex dagar
Tvåårsdagen för min knäkrasch passerade obemärkt. Vad som fick mig att till sist börja tänka på det vet jag inte. Kanske var det det blå-lila blåmärke som helt oförhappandes placerat sig på knät en morgon när jag vaknade, i ett desperat rop på uppmärksamhet. Men vet du vad? Du hemska knä som förpestat 1,5 år av mitt liv. Jag kan gå och jag kan stå och att du inte fungerar till hundra procent, det kan jag leva med. För det kunde vara så mycket värre...
När jag tänker tillbaka på den där ödesdigra sensommardagen då jag låg där i gruset och skrek med all luft lungorna kunde uppbringa kan jag inte fatta att det redan har gått två år! Två år sedan jag trodde mitt liv var slut. Två år med lite mer kött på benen (bokstavligt talat) och lite sundare perspektiv på livet i stort och jag kan fortfarande känna den psykiska smärtan bulta i hela kroppen och tårarna, som jag förtvivlat försöker hålla tillbaka, rinna längs mina kinder och droppa ner på den bruna, slitna britsen när läkaren berättar helt iskallt att mitt korsband är av, menisken mos, skelettet tilltryckt och att jag inte kommer kunna träna på ett halvår!
3 september 2009
Önskar jag kunde gå och lägga mig i sängen och vakna typ nästa vår eller nåt. Har precis fått min "dödsdom" av en blåklädd bensnickare som leker Gud med sina oidentifierbara databilder som tydligen företställer mitt knä.
Jag är lika beroende av träning som en alkoholist är av sin spritflaska. Kort och koncist. Bara för att ge er lite perspektiv på den psykiska smärta som för tillfället dominerar min kropp. Sex månader säger han. SEX JÄVLA MÅNADER!!!!!
Jag grät på en bänk utanför SÖS i en kvart ända tills mascaran var borta och tårarna slut.
