Två år + sex dagar

Tvåårsdagen för min knäkrasch passerade obemärkt. Vad som fick mig att till sist börja tänka på det vet jag inte. Kanske var det det blå-lila blåmärke som helt oförhappandes placerat sig på knät en morgon när jag vaknade, i ett desperat rop på uppmärksamhet. Men vet du vad? Du hemska knä som förpestat 1,5 år av mitt liv. Jag kan gå och jag kan stå och att du inte fungerar till hundra procent, det kan jag leva med. För det kunde vara så mycket värre...

När jag tänker tillbaka på den där ödesdigra sensommardagen då jag låg där i gruset och skrek med all luft lungorna kunde uppbringa kan jag inte fatta att det redan har gått två år! Två år sedan jag trodde mitt liv var slut. Två år med lite mer kött på benen (bokstavligt talat) och lite sundare perspektiv på livet i stort och jag kan fortfarande känna den psykiska smärtan bulta i hela kroppen och tårarna, som jag förtvivlat försöker hålla tillbaka, rinna längs mina kinder och droppa ner på den bruna, slitna britsen när läkaren berättar helt iskallt att mitt korsband är av, menisken mos, skelettet tilltryckt och att jag inte kommer kunna träna på ett halvår!


3 september 2009
Önskar jag kunde gå och lägga mig i sängen och vakna typ nästa vår eller nåt. Har precis fått min "dödsdom" av en blåklädd bensnickare som leker Gud med sina oidentifierbara databilder som tydligen företställer mitt knä.

Jag är lika beroende av träning som en alkoholist är av sin spritflaska. Kort och koncist. Bara för att ge er lite perspektiv på den psykiska smärta som för tillfället dominerar min kropp. Sex månader säger han.
SEX JÄVLA MÅNADER!!!!!

Jag grät på en bänk utanför SÖS i en kvart ända tills mascaran var borta och tårarna slut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0