16 juli 2012. Klockan är läggdags. Det är sommar men ändå inte och jag har en stor lysande finne på hakan. Imorse råkade jag oavsiktligt pysa ut all luft ur framhjulet på min cykel, men i stället för att ringa till pappa och gråta så plockade jag fram min inre karl, satte honom på ena axeln och begav mig till närmsta bensinstation. Hjulet fick luft och mitt självförtroende en rejäl skjuts. Omåttligt stolt är jag, och nu skrattar ni säkert åt min tafatthet. Men vad ska jag säga? One small step for a man, one giant leap för Frida med tummen så mitt i handen man bara kan ha den.