Det blir aldrig som man tänkt sig...
Min mysiga, ensamma fredagskväll med sushi, idol och en jädra massa popcorn byttes mot rosévin, lax, "Det regnar alltid i Provence" (vilket det aldrig gjorde varpå vi starkt funderade på att reklamera filmen!) och en himla massa skratt. <3
Dessutom hade jag galet nära hem! Och det är ju aldrig fel...
I morgon ska jag göra något revolutionerande förbjudet. Jag ska införskatta en Iphone! Det är nästan lika illa som converse och rökning. I min värld alltså ;-)
Sofie 25 år
Fredag <3
När jag bläddrar bakåt i min blogg inser jag att jag har varit lite hemlighetsfull och abstrakt i mina senaste inlägg. Det är inte riktigt min avsikt men ibland är det behövligt.
Som kompensation tänkte jag bjuda på en riktigt tydlig och konkret uppdatering av mitt liv. Den gångna veckan har varit guld. Måndagen försvann ut i periferin som vanligt, fullsmockad med jobb, men på tisdagen drog jag till Södertälje och skvallrade lite med världens bästa David vilket var en riktigt energiinjektion. Vissa människor blir man helt enkelt SÅ glad av. På onsdagen blev jag bjuden på mat av Anette, lärde mig dricka rödvin och upptäckte att internetdejting är oslagbart roligt när man är två ;-)
... Och i dag är det fredag. IGEN, får jag väl lov att säga. Till skillnad från Bill Murray som vaknade upp till måndag varje dag har jag förmånen att få ha fredag hela veckan. Det är åtminstone så det känns, men jag klagar inte :)
Här har ni förresten lite bortglömda bilder från vår kräftskiva förrförra lördagen:
Full fokus framåt
Jag kan bestiga berg i dag. Jag är oslagbar med hela världen vid mina fötter. Det är en skum känsla eftersom jag logiskt sett borde vara ett nervvrak. Är det möjligt att känna sig så stark när allting runtomkring rasar samman? När människor man tycker om försvinner till ett odefinierbart tomrum och man borde känna sig ensammare än någonsin men vaknar varje morgon med en enorm livsglädje och lust att kliva ur sängen...
På gymmet springer jag fortare än någonsin. Svettkörtlarna jobbar intensivare än normalt och hjärtat bultar i kroppen. "Still I'm dying with every step I take, but I don't look back", sjunger Robyn ur högtalarna. Om jag kunde sjunga skulle jag nog sjunga just de raderna fast med en liten korrigering: För varje steg jag tar blir jag mer och mer levande. Och knepet är nog att inte se tillbaka. Just nu har jag full fokus framåt. På allt spännande och roligt jag förhoppningsvis har kvar att uppleva tillsammans med de underbara människor som är mina vänner.
Mitt liv är rikt. Mister du en så står dig tusen åter. Eller hur det nu är man brukar säga ;-)
Äntligen!
Det kanske låter fånigt men det känns som en slags upprättelse. Som om någon bekräftar att alla tårar varken var förgäves eller obefogade. Nu kan jag äntligen gå framåt utan att blicka bakåt mot något ouppklarat. Aldrig glömma, såklart. Men inget ont som inte har något gott med sig. Orden: "Det kunde varit värre" har fått en helt ny innebörd. Och vet ni vad? Det är jag faktiskt tacksam över.
Jag vet att jag talar i tungor. Men ni skulle ändå inte fatta....
Tummeliten
Jag avskyr det ofokuserade tillstånd jag hamnar i med jämna mellanrum. De gånger jag är närvarande men ändå så frånvarande det bara går att vara. När jag hör vad folk säger utan att lyssna. När jag däckar i soffan efter jobbet och inte kan minnas hur jag tog mig hem...
När jag är mindre än minst och ensam med mina tankar. Då är det tur att det kommer en morgondag :)
Cach the moment
I dag är jag:
Svampplockningsdebut!
Ludvika i mitt <3
Mamma och pappa har renoverat och mitt barndomskök har upphört att existera. Jag känner mig lika vilsen som min döva hund som följer mig i hasorna och förmodligen undrar varför hon inte längre hör någonting. Livet går sin gilla gång och jag undrar om det finns fler än jag som har svårt att lägga saker bakom sig och inte längta efter tider som är för länge sedan är förbi och över?
När jag passerar Hammarbacken och Skuthamn med sitt kyliga vatten som ser allt annat än inbjudande ut så vill jag ha sommar och sol, brännboll och grillad korv. Jag vill dricka mig "full" på 3,5-procentig "Mixed malt" som någon lättmutad 18-åring köpt ut från Hemköp. Jag vill rulla runt i gräset under en stjärnklar himmel medan hela världen snurrar och timmarna rusar obemärkt förbi.
Jag vill inte att lillebror ska titta förbi och skryta om sin nya, fina bil. Jag vill att han ska vara sju år och leka med Turtles-gubbar i ett skumfyllt badkar. Jag vill inte öppna dagens tidning och se ännu en gammal klasskamrat ingå äktenskap med någon smilfink med för stora glasögon och jag ville inte bo i ett kalt "gästrum" som iof är mitt eget men saknar tonårsprägel i form av pojkbandsaffischer i taket och för små stringtrosor i byrålådan.
Herregud, jag tror jag har en 25-årskris eller något lika illa! Ett stort plus är dock den nya bardisken i köket där jag aldrig hade fått dricka rosévin för 15 år sedan :)
Tillsvidareanställd!
Kung i baren!
Grym grym grym helg! Finns inte ord för hur otroligt kul jag har haft och att jag får leva på vatten och bröd resten av månaden ger jag fullständigt fan i ;D 
Sommarens sista suck
Känn ingen sorg...
... fast lite sorgsen måste jag erkänna att jag var när jag tvingats höra Håkan Hellström skråla sig igenom en nästan två timmar lång spelning. Från att ha varit varm, glad, lite lagom berusad till ett trött, kallt, darrande asplöv i ett tjockt moln av rök och höstmörker som lagt sig över folkhavet på Gröna Lund.
Men sammanfattningsvis var det en lyckad kväll och smart som jag är avslutade jag den tidigt för att åka hem och ladda inför Norrköping i dag. Om två timmar går tåget :) 
Tandläkarbesök - check!
Lite tandsten och 135 kronor fattigare. Tandvårdsreformen måste vara det bästa borgarpacket har drivit igenom hittills!
Slötittar på Bonde söker fru och förbereder mig inför ännu en sömnlös natt. Gud, kan inte den här jäkla tunnelbanerenoveringen vara färdig snart! Är trött på att bo på en byggarbetsplats med orangelysande gubbar som brummar med traktorer mitt i natten!
Två år + sex dagar
Tvåårsdagen för min knäkrasch passerade obemärkt. Vad som fick mig att till sist börja tänka på det vet jag inte. Kanske var det det blå-lila blåmärke som helt oförhappandes placerat sig på knät en morgon när jag vaknade, i ett desperat rop på uppmärksamhet. Men vet du vad? Du hemska knä som förpestat 1,5 år av mitt liv. Jag kan gå och jag kan stå och att du inte fungerar till hundra procent, det kan jag leva med. För det kunde vara så mycket värre...
När jag tänker tillbaka på den där ödesdigra sensommardagen då jag låg där i gruset och skrek med all luft lungorna kunde uppbringa kan jag inte fatta att det redan har gått två år! Två år sedan jag trodde mitt liv var slut. Två år med lite mer kött på benen (bokstavligt talat) och lite sundare perspektiv på livet i stort och jag kan fortfarande känna den psykiska smärtan bulta i hela kroppen och tårarna, som jag förtvivlat försöker hålla tillbaka, rinna längs mina kinder och droppa ner på den bruna, slitna britsen när läkaren berättar helt iskallt att mitt korsband är av, menisken mos, skelettet tilltryckt och att jag inte kommer kunna träna på ett halvår!
3 september 2009
Önskar jag kunde gå och lägga mig i sängen och vakna typ nästa vår eller nåt. Har precis fått min "dödsdom" av en blåklädd bensnickare som leker Gud med sina oidentifierbara databilder som tydligen företställer mitt knä.
Jag är lika beroende av träning som en alkoholist är av sin spritflaska. Kort och koncist. Bara för att ge er lite perspektiv på den psykiska smärta som för tillfället dominerar min kropp. Sex månader säger han. SEX JÄVLA MÅNADER!!!!!
Jag grät på en bänk utanför SÖS i en kvart ända tills mascaran var borta och tårarna slut.
Världen - Frida: 1-0
Vaknar kl 05.58 med en slemklum i halsen och en operasångare utanför fönstret (läs: en full, dryg jävel). Drar täcket över huvudet och drömmer mig tillbaka till åttonde våningen i Flemingsberg dit varken trafikbuller eller fågelsång orkade in. Lyckas till sist masa mig ur sängen bara för att upptäcka att tandkrämen är slut, regnet står som spön i backen och en illröd liten finne har byggt bo på min haka.
På gymmet är alla löpbanden upptagna och DN sådär oerhört irriterande måndags-kort, det vill säga för tunn för att lyckas underhålla mig en timme på crosstrainern men alldeles lagom för 45 minuter löpning på ett av löpbanden som - om jag inte redan nämnt det (!) - är alldeles väldigt upptagna!
Stegar ut från gymmet och missar tunnelbanan. Inväntar nästa vilket spär på min irritation eftersom jag vid det här laget, efter fem år i Stockholm, har förvandlats från sävlig småstadskulla till sönderstressad storstadsbo vilken anser det vara en katastrof att vänta mer än tio minuter på diverse färdmedel.
På Ica har de inga röda linser och entrén på jobbet med sitt betonggolv gör mig påmind om att jag för länge sedan borde ha slängt mina skor, vars klackar slitits både bort och inåt och ersatts av två läskigt hala spikar som närpå bidrar till ännu ett avslitet korsband.
Under min nästan tolv timmar långa arbetsdag hinner jag med upptäckten att jag lyckats publicera en grumlig annons samt fel nummer av sommarföljetongen förra veckan. Dessutom får jag bannor av en fotograf vars bild jag lyckats beskära två millimeter (vilket tydligen var två millimeter för mycket). Denna vuxenvärld med allt detta ansvar. Hur hamnade jag här?
Bussen hem är i tid. Åtminstone till avgången. Ankomsten får jag se mig om i stjärnorna efter, alternativt genom ett hav av Hammarbysupportrar som väller ut från Globen och orsakar trafikkaos när de ångar fram som bulldozrar rakt ut i vägen förbi en smått uppgiven polis. Busschauffören är minst lika uppgiven när han går ut och tänder en cigarrett. Jag ber honom släppa av mig och jag knatar hem i mörkret i mina spikskor. Väl hemma glädjs jag åt att jag, på eget bevåg, har lyckats skaffa mig min första riktiga dörrskylt. Alltså en som inte består av en handskriven lapp fasttjepad över den förra bostadsinnehavarens namn.
...men glädjen grumlas snabbt när jag inser att jag har glömt bort att köpa tandkräm.
Carpe diem. Den blir nog bättre i morgon :)
Gino
Min envisa förkylning ville inte ge med sig vilket resulterade i en hemmahelg där feber sällade sig till snuvan och hostan under lördagen. Som tröst masade jag mig iväg till affären för att inhandla ingredienser till världens godaste (och nyttigaste) efterrätt, Gino, vilken jag avnjöt med en klick vaniljyoghurt och filmen "Junior" (en nostalgitripp tillbaka till glada dagar i Ludvika då jag och lillebror var stumkunder på numera nedlagda Videocenter där vi hyrde samma filmer. Om och om och om igen).
Fridas Gino:
Blanda jordgubbar, björnbär, hallon, kiwi, honungsmelon och ett skalat päron i en ungssäker form.
Riv över mörk choklad (gärna med mintsmak).
Grädda i ugnen på 220 grader i cirka 10 minuter.
Tillbehör: Vaniljyoghurt med valfri fetthalt
Ska du med till toaletten?
Bjuder på lite bilder från den gångna helgen som spenderades i Götet tillsammans med Anna-Karin där vi njöt av rosévin i solen, drinkar vid Avenyn och Scandics hotellfrukost. Självklart såg vi även till att dansa järnet på Hard rock café (nu när vi är 25 blir vi ju äntligen insläppta!!!) där jag blev föremål för världens sämsta raggningsreplik yttrad av en kissnödig, överförfriskad yngling: Jag ska på toaletten, ska du med?
För övrigt frågade vi oss lite snopet när tog de bort kylskåpen från hotellrummen?! Tur att det finns ismaskiner i korridoren och att vi är rätt så jäkla smarta ibland ;-)
En riktigt lyckad avrundning av sommaren 2011 :)
Göteborg!
Senast jag var i Göteborg var skrämmande länge sedan, nämligen sommaren 2008 då jag och AK lärde oss följande:
1. Köp INTE åkband på Liseberg
2. Glöm inte hårborsten!
Med dessa visdomsord i bakhuvudet kan det ju inte bli annat än en kanonhelg!
Göteborg 2008 Rom 2009 Köpenhamn 2010
PS: Undra om jag har kvar den där gråa tröjan? ;-)
