Välkänt fabrikat i snygg förpackning

Titel: 27 dresses
Genre: Romantik/komedi
Regi:
Anne Fletcher
I rollerna: Katherine Heigl, James Marsden, Malin Åkerman, Edward Burns, Judy Greer

Tänk dig en prinsesstårta (27 dresses) garnerad med en söt liten rosa ros (det faktum att manusförfattaren även ligger bakom succén Djävulen bär Prada som filmaffischen inte är diskret med att framhäva) och ditt namn skrivet i snirklig stil på den giftgröna marsipanen (Katherine Heigl, ett av de senaste stjärnskotten på Hollywoodhimlen).


Det ser gott ut, eller hur? Jag slår vad om att du inte kan låta bli att ta en rejäl bit. Men alla som smakat en prinsesstårta vet att hur inbjudande utsidan än ter sig så är insidan alltid en besvikelse, en smak av fabrikat. 27 dresses är det massproducerade bakverk som din mamma inhandlat i frysdisken på ICA när hon inte haft tid att baka en gräddtårta till din födelsedag.


Jane (Heigl) är den evige brudtärnan. I en lägenhet på Manhattan i New York hänger påminnelsen om detta prydligt uppradade på 27 galgar i en stor garderob. På jobbet finns längtan efter ett eget bröllop i form av chefen (Burns) som hon är hemligt förälskad i. Drömmarna grusas dock när lillasystern Tess (Åkerman) kommer på besök, och det dröjer inte länge förrän bröllopsklockorna åter klämtar. Jane börjar nu planera sitt 28 bröllop - mellan sin syster och sin chef.


Journalisten heter Kevin (Marsden) och skriver krönikor om alla flådiga bröllop i New York, krönikor som Jane älskar. Kevin hatar hon. Åtminstone till en början. De möts på ett bröllop (vad annars) och efter att ha hittat hennes kvarglömda kalender i baksätet på taxin de delat och idén till artikeln om "den evige brudtärnan" väckts blir han den dryga, efterhängsna saten som Jane gör allt för att undvika.


Ta en brudtärna, en journalist, en syster, en chef och du har ett triangeldrama a´la Min bäste väns bröllop. Lägg till artikeln som ska skrivas om huvudpersonen av den, till en början, känslokalla journalisten där ogillande leder till tycke som leder till förälskelse som leder till hat när den inte alltför smickrande artikeln går i tryck trots journalistens desperata försök att förhindra detta. Ni fattar va? Ni har sett det förut. Både i Never been kissed (1999) med Drew Barrymore och söte Michael Vartan och i Runaway Bride med Julia Roberts och Richard Gere.


Det här är, kort och gott, två timmar du kan lägga på annat. Det enda som hindrar mig från att greppa fjärrkontrollen och stänga av filmen är guldgossen James Marsden som charmade mig i Disney´s Förtrollad och en imponerande rollprestation från Katherine Heigel. Tack och lov har det nya stjärnskottet kontrakt på ytterligare tre säsonger i min favoritserie Grey´s Anatomy där hon annars inte hade blivit särskilt långvarig med tanke på den senaste tidens framgångar.


27 dresses är inte dålig. Den är bara inte bra.  Du kommer att ångra att du åt tårtbiten, att du inte nöjde dig med att vila ögonen på garneringen. Jag ska aldrig mer äta prinsesstårta. Jag vet definitivt hur det smakar. Nu mer än någonsin.


Förtrollad

Orig. titel: Enchanted
Genre:Romantik/Animerat
Regi: Kevin Lima

Saga möter nutidens New York i en lagom trevlig feel-good-rulle med Amy Adams, alltid lika duktiga Susan Sarandon och ögongodiset Patrick Dempsey- som dock gör sig allra bäst i vit rock


Filmen börjar i den handtecknade sagans värld där skönsjungande Giselle (Adams) möter prins Edward (James Marsden) med den elaka styvmodern (Sarandon) som gör allt i sin makt för att avstyra det stundande bröllopet mellan de båda tu som innebär att hennes egna dagar som drottning är räknade.


Som konsekvens av styvmoderns avsky hamnar Giselle i det pulserande New York i sin gräddbakelse till bröllopsklänning och med sagans naiva "happily ever after" i minnet. Efter ett desperat försök att hitta tillbaka till slottet och prins Edward sammanstrålar hon med Robert (Dempsey) som med sin destruktiva inställning till kärlek och lyckliga slut är den sprudlande Giselles raka motsats.


Disney driver hejvilt med sina egna prinsessagor och den värmande ironin i vissa scener får mig verkligen att dra på smilbanden. Favoritscenen utspelar sig i Roberts, milt uttryckt, ostädade lägenhet som Giselle bestämt sig för att göra presentabel. I New York finns inga sjungande blåmesar, sagokaniner, doftlösa skunkar och talande ekorrar så till sin hjälp tar hon kackelackor och kloakråttor vilket inte uppskattas av Robert.


Förtrollad är en sockersöt, småmysig historia med animerade kungligheter som blandas med "vår värld", vilket fungerar bättre än väntat. Men det finns problem. För det första är det ett jäkla tjat om "the true loves kiss", ett tema som spinner som en jojo genom hela filmen och gör den rent utsagt fånig. För det andra är karaktärerna aningen kluvna med schizofreniska drag (prins Edward är exempelvis både smärtsamt ytlig och på samma gång djup och känslosam). För det tredje är besvikelsen på Disneys signum och, annars så underbara, musik total och när karaktärerna tar ton vill jag bara ta fjärrkontrollen och spola framåt.


Den allvarligaste bristen ligger dock i storyn och på tok för många lösa trådar lämnas oknytna när eftertexterna börjar rulla. Kan hända att jag överanalyserar och begär för mycket med tanke på filmens unga målgrupp? Det här är kravlös underhållning utan överhettning av hjärnan till följd av för komplicerade intriger. Men guess what? I like it!


Faktum är att vore jag sju år så skulle jag älska Förtrollad!


Sweeney Todd

"Inte Burtons skarpaste verk" skriver recensenterna. Kritiken ligger nog mycket i att Stephen Sondheim (som skrev muikalen om Sweeney Todd 1979) har haft ett finger med i spelet. Jag kant till viss mån hålla med, men jag tycker ändå att Burton lyckas sätta sin speciella, personliga prägel på filmen.

Skruvade karaktärer och kopiösa mängder (teater) blod i ett skickligt återskapat 1850-talets London. Och Mr Depp - inte att förglömma. Lika skicklig som alltid, dåraktig som aldrig förr. Kan man annat än le (och möjligen gömma ansiktet i kudden när demonbarberaren Sweeney Todd skördar sina offer)?

"Sweeney Todd" är blodig, den är beundransvärd och framför allt, den är Burton - så som jag gillar honom allra mest.

Tack för att du har broderat en fin liten guldkant på min söndagkväll

RSS 2.0