Morföräldrar
Fast besluten om att ingen smärta i världen skulle hindra mig från att följa med mamma till Fredriksberg klev jag, med stor möda, upp ur sängen kl 10. Svalde en citodon och höll tummarna för att värken skulle avta vilket den också gjorde.
Dagen hos mormor och morfar blev mycket trevlig. Vi åt god mat, spelade chinashack, tittade på morfars gamla inspelade dokumentärer om Vasaloppet och forntida skogsarbete vilket var rena sömnpillret men ändå ganska lärorikt.
Värken har lyst med sin frånvaro hela dagen. Väl hemma klarade jag till och med av att cykla lite på motionscykeln. Dock väldigt lite och väääääääldigt sakta bara för att se om det gick. Det gjorde det men jag har en känsla av att jag kommer få sota för min dumdristighet i natt. Men jag orkar inte bry mig. Har varit i princip helt stilla i snart två veckor och jag har så mycket överenergi att jag skulle kunna springa ett helt maraton. Eller åka Vasaloppet kanske ;-)
Nu ska jag gosa lite extra med mitt lilla Troll som har kurat ihop sig här bredvid mig. Kommer sakna dig. I morgon bär det av hem till Stockholm. Det kan ju bli intressant... Men jag ska nog klara mig bra :)
Mormor och Trollet, julen 2009
Aj!
Vaknar av en tilltagande smärta i vänster ben.
Sväljer ett par alvedon.
Väntar.
Kl 04.14
Trevar efter en krycka i mörkret.
Går till köket för att hämta is till kylbandaget.
Lyckas tappa en djupfryst fläskfilé i golvet och väcker hela familjen.
Kl 04.21
Gråter.
Ja, för första gången på över fyra månader gråter jag över eländet.
Det känns som om det behövs.
Dag tio :)
Jag väntar på att mamma ska komma hem. Hon är ute och går med vovvarna. Snart ska hon ut och gå med mig. Jag måste få komma ut lite. Solen skiner :) Blir nog en vända runt kvarteret. MED kryckor ska tilläggas :)
Såg mitt äckliga ex i tidningen i dag. Han har blivit tjock. Det har inte jag fastän jag i princip legat helt stilla i snart två veckor. Heja Frida!
I morgon ska jag följa med mamma till mormor och morfar i Fredriksberg. Var länge sedan jag träffade dem och jag har ju inte direkt något bättre för mig.
Det var nog allt jag hade att säga i dag. Btw så hejar jag på Jöback i Melodifestivalen. Vem hejar ni på?
Fredag
Gårdagens biobesök avklarades utan större svårigheter. Filmen var dock en besvikelse då jag väntat mig mycket mer på grund av den klockrena trailern. Dock var det en stor lättnad att äntligen få komma ut och träffa lite människor även om salongen fylldes av jobbiga tonårskillar med lila kalsonger (är det verkligen snyggt att ha byxorna nere i knävecken???)
Värken i benet har lagt sig något. Det påminner nu mer om barndomens växtverk som var upphov till många sömnlösa nätter. Men jag klagar inte. Det går framåt och det är huvudsaken :) Kan ju faktiskt gå själv om jag anstränger mig. Har svårt att se att jag kommer behöva kryckorna i ytterligare fyra veckor. Målet är att bli av med dem så fort som möjligt. Låt säga två veckor kanske :)
Slutligen: Sorry för alla hundbilder som florerat i min blogg den senaste tiden. För det första har jag inte så mycket annat att ta kort på och för det andra måste ni väl ändå erkänna att mina vovvar är väldigt söta ;-)
Wilma är familjens lilla bebis. Jag tror hon käkat Pippis krumilurpiller för hon ser lika barnslig ut som hon gjorde när hon var valp. Bara den gråa nosen som skvallrar om att hon är hela nio år gammal.
BIO!
Kastade ena kryckan i dag. Jag går ganska skapligt med bara en och det är en oerhörd lättnad att kunna bära med sig saker i när man går. En sådan enkel sak som att sätta sig ute på trappan i solen med en kaffekopp är nu faktiskt inte längre en omöjlighet.
Min trogna följeslagare, Trollet. Vilka mysdagar vi har! Det blir tomt utan dig nästa vecka...
Mitt liv är så mycket mer
Har ägnat kvällen åt att förkovra mig i "korsbandsbloggar" och ju mer jag läser desto tacksammare blir jag över min egen situation och min egen syn på träning - det vill säga det faktum att jag har gett upp det här med elitidrottande för länge sedan.
Det är lovande 18-åringar, i startgropen av karriären, vars världsbild raseras när de inte längre får glänsa på fotbollsplanen och hela livet kretsar kring rehab och "vägen tillbaka" som många så fint uttrycker sig.
Det är proffsdansare, vars jobb alldeles säkerligen fodrar ett helt korsband, som inte kan utöva sitt yrke på, låt säga, över ett halvår.
Det är tjejer, killar, män och kvinnor som skriver skärmbild efter skärmbild med återhämtningstips, operationsgenomförande, antal grader de kan böja knät och minuter de kan ligga med kylbandage utan att benet börjar värka. Det är människor som har räknat ner till sina operationer flera månader innan de ens är planerade och nervöst ligger och biter på naglarna kvällen före dagen D. Det är människor som är besatta.
Jag lider med dem!
Jag lider med mig själv också.
Men inte alls på samma sätt...
Jag fick min operationstid hastigt och lustigt. Jag hann knappt förbereda mig. Det var aldrig någon big deal utan bara något som jag var tvungen att göra och ville ha överstökat. Jag har egentligen ingen anledning att skynda. Ingenting viktigt att offra blod, svett och tårar för att uppnå.
Så länge jag får springa är jag nöjd. Så länge jag får röra på mig, aktivera mig och svettas på gymmet så klarar jag mig finfint. Jag har oroat mig för min vighet (numera avsaknad av vighet) men av erfarenhet vet jag att den inte försvinner för att jag inte tänjer split/spagat på några månader.
Jag har oroat mig för mitt repklättrande. Det är det värre med, det vet jag. Jag hoppas att jag kommer kunna klättra, vira, falla någon gång i framtiden men jag har accepterat att mitt artisteri är ett avslutat kapitel i mitt liv och det har det varit länge. Jag är så grymt tacksam för och stolt över mitt deltagande i 25-årsjubileumet förra sommaren. En liten del av mig har nog också accepterat att det var mitt allra sista uppträdande. Och jag är glad att jag fick uppleva det.
Slutligen har jag oroat mig för min vikt. Såklart. Det är väl ingen hemlighet för någon så jag kan lite gärna erkänna det. Men jag har en stark känsla av att min disciplin bantar bort minsta lilla överflödigt kilo innan det ens hinner bita sig fast på kroppen.
Och visst har jag ältat. Fram och tillbaka. Tänkt "om". Tänk "om inte". Jag har velat leta reda på killen som pajade mitt knä den där ödesdigra dagen i början av september och sparkat sönder även hans knän. Båda två, det vore rätt åt honom. Under riktigt mörka stunder har jag även kraschat pungkulorna på honom, när jag ändå var igång liksom.
Men samtidigt inser jag att det är omöjligt att vrida tillbaka klockan. Det är bara att gilla läget. Man behöver inte ens gilla det, bara man accepterar och ger sig fan på att göra det bästa av situationen.
När jag läser om alla skadade och opererade unga förmågor vars liv tar abstupt slut (ja, det är förmodligen så de känner det) i samma stund som de ligger där på marken och vrider sig av smärta från ett avslitet korsband känner jag mig tacksam att det inte är jag. Tacksam över att min smäll kom lite senare i livet.
När jag var 16 kretsade allt runt idrott. Under många år var cirkusen i princip hela mitt liv. Hade mitt korsband rykt för fem år sedan hade det varit långt ifrån det enda som gått sönder inom mig.
Jag påstår inte att jag INTE lider. För det gör jag. Men perspektiven kommer med åren. Världen vidgas i takt med att man åldras. Jag vill inget hellre än att snöra på mig springskorna och avverka mil efter mil utmed elljusspåret i skogen här ovanför huset. För fem år sedan hade det varit en önskan som hemsökt mig i månader tills den inte längre bara var en absurd tanke.
...I stället öppnar jag Johan T Lindvalls bok "Victoria: prinsessa privat" som kom med posten i dag. Jag tänker på sommaren som snart nalkas med (förhoppningsvis) ett hyfsat sommarjobb. Jag tänker på min nya lägenhet som jag än så länge bara drömmer om. Jag tänker på mina vänner och mina studier och saknar heta nätter på Stockholmskrogarnas dansgolv.
För mitt liv är MER. Så mycket mer än bara idrott. Och jag är så innerligt glad att jag har fått tid till att inse det.
Sista showen. Ludvika, juni 2009
Framsteg
Jag har till och med kunnat gå några meter utan kryckor! Nu jävlar är jag på G! Ser fram emot i morgon då jag och mamma ska på bio om det inte (Gud förbjude) inträffar något bakslag på knäfronten.
Dagarna rullar på men det börjar bli mer än segt att bara sitta inne. Jag har skapat små rutiner bestående av läsning, frukost, en timme i solen, tre timmar framför tv:n, socialisering med familj och slutligen ännu mera tv.
På måndag bär det av hem till Stockholm. Pappa skjutsar mig och ser till att fylla mitt kylskåp så att jag inte svälter ihjäl. Är lite nervös för hur jag ska klara mig själv faktikst. Både psykiskt och fysiskt. Om det vill sig riktigt illa kanske jag deppar ihop TOTALT. Ska dock försöka att låta bli...
Ser ni mina fräknar? Mitt eget speciella vårtecken :)
Gulsot?
Jag har haft många blåmärken i mina dagar, det ena konstigare än det andra. Lila, blåa, gröna, rosa i alla möjliga storlekar och formationer.
Dock har jag aldrig haft något som liknar detta. Seriöst, det ser ut som om någon har kissat på mitt ben!!! (Kanske en av hundarna? haha)
Är det någon som har haft knallgula blåmärken förut? Säg gärna till i sådana fall så kanske jag blir lite lugnare...
En (numera) helt vanlig dag i sängen
Snälla låt mig sova!
I natt vaknade jag tre gånger: halv ett, kl 3 och kl 4. Dessutom vaknade jag kl 5 när mamma gick upp för att gå till jobbet. Kl 6 gick pappa upp. Sedan kom hundarna in till mig och lade sig på varsin sida, så nära de bara kan ska de ligga. Känner mig som en käldolme.
Sov i typ 10 minuter innan jag vaknade igen av att hundjävlarna snarkar värre än pappa. Särskilt Wilma. Då gav jag upp försöken att få lite sömn. Tänk att så mycket ljud kan komma ur en så liten kropp!
Storsnarkaren Wilma
Perspektiv
Mina tankar går till dem som är förlamade, har obotliga sjukdomar eller kanske saknar ben helt och hållet. De som har det tusen gånger värre. Ja, jag tänker på dem. Att jag ska kunna gå på mitt ben igen känns i dagsläget ganska orealistiskt med tanke på smärtan som strålar från smalbenet och uppåt varje gång jag sätter ner foten i golvet, men jag vet att det kommer att gå så småningom. Inom inte alltför lång framtid. Förhoppningsvis.
Jag trodde jag skulle DÖ! Jag trodde jag skulle deppa ihop totalt av att ligga stilla så här länge. Nu har snart en hel vecka gått och i stället för att bli mer och mer frustrerad blir jag bara allt tacksammare för allt jag har här i livet som jag inte alltid har vett att värdesätta. Det faktum att jag har två fungerande ben är skäl nog att hoppa högt av lycka (ge mig en månad bara. haha!)
Visst saknar jag att träna. Det gör jag verkligen. Men den här inaktiva perioden kanske kan vara ett sätt att bli av med mitt träningstvång? Visst saknar jag att träffa folk och utföra alla vardagssysslor. Men i stället får jag två hela veckor med min familj och mina underbara hundar som jag annars brukar gå runt och längta efter.
Det finns så mycket att vara tacksam över. Det jag värdesätter mest av allt är alla fina vänner som lyser upp min tillvaro. Tack för att ni finns och tack för att ni bryr er!
Jag fick ett brev i dag. Från Sofie. Det räckte för att göra mig glad resten av dagen. Bara tanken på att hon har suttit och klippt och klistrat för att göra det här fina kortet till mig rörde mig till tårar. Visserligen är jag extra blödig nu men ändå... Det var så fint att jag måste få visa er! Förlåt för att jag exponerar ditt konstverk för allmän beskådan Sofie men det är smällar man får ta ;-)
Kräkvarning!
Seriöst! Tur att jag ska tillbaka till Sofiahemmet och ta bort stygn och bandage för det där krävs ytterligare en narkos för att avlägsna, tro mig! Åtminstone om man heter Frida Nilsson och är en aning överkänslig.
Bilder från sjukstugan
Det är fint väder i dag. Solen skiner. Eftersom jag har mitt rum ca två meter från bakdörren så passade jag på att gå ut och sätta mig på trappan ett litet tag. Chockades av all snö som skymde nästan hela lekstugan!
Sängen: Dag 5
Nu är jag ren och fräsch i alla fall. Nya trosor, nya kläder, utkammat hår och rena lakan. Tack tack.
Benet har blivit rörligare nu vilket resulterar i att det gärna vill falla åt sidan när jag ligger ner. Har en känsla av att det är bäst att försöka hålla det så rakt som möjligt. Borde börja med dagens första sjukgymnastikträning men det är inte det lättaste med en hund på magen och en annan på smalbenen.
Ska låta dom ligga kvar en lite stund och sedan ska jag putta bort dom och försöka gå upp och få i mig lite frukost. Det blir spännande. Arbetande föräldrar och studerande bror innebär att jag får reda mig själv större delen av dagen. Men det ska nog gå bra. Jag hinner iaf inte svälta ihjäl på åtta timmar :)
Sängen: Dag 3
Lördag i dag. Dagarna går faktiskt ganska skapligt fort. Jag tror det är för att jag har människor runt mig hela tiden. Jag är så glad att jag inte är ensam i Stockholm.
Sjukgymnastiken går sådär. Vissa övningar klarar jag galant medan andra verkligen inte alls vill fungera. Jag tror jag måste jobba på att hitta min främre lårmuskel igen för den är i princip obefintlig. Den kanske blev kvar på operationsbordet?
Mammas jobbarkompis dotter ska tydligen ha börjat jogga FEM VECKOR efter sin korsbandsoperation. Det låter ju ganska otroligt med tanke på att man inte ens ska ha släppt kryckorna då enligt läkarna och läser man rehabiliteringsbroschyrerna så ska man kunna jogga först efter 3-4 månader. Nåja, nu vet jag vad jag har att jobba mot iaf :)
Btw, jag skulle ha slängt in en bild om jag kunde men jag kommer inte åt kameran eftersom pappa tapetserar i rummet intill där den ligger (någonstans). Men jag skulle tro att det är lika bra. Jag är nämligen ingen vacker syn för tillfället! Haha!
Sängen: Dag 2
Till saken hör att jag måste göra min sjukgymnastik vilket inte är det lättaste. Dom säger att det kommer underlätta för mig senare men det är inte lätt att komma till skott och gymnastisera ett ben som värker värre än en nyslagen blånagel.
Dessutom börjar jag få brist på sysselsättning. Har skickat iväg pappa till äffären för att köpa en korsordstidning och hyra ett par filmer... Det känns nästan som när man var tio år och hemma från skolan med magsjuka. Bortsett från att då hade jag ingen Wilma och inget Troll att kramas med. Dom är så underbara. Bättre sällskap finns inte :)
Alldeles för snäll
Jag är för snäll för att domdera. Faktiskt. Jag är för mesig för att vara invalid, handlingsförlamad och oförmögen att klara mig själv. Jag är en sådan som kommer att be om ursäkt när vårdpersonalen torkar mig i röven när jag sitter där i rullstol på ålderns höst...
Jag mår dåligt av att be människor om saker. Jag mår dåligt av tanken på att någon måste göra uppoffringar för MIN skull. Jag vill inte vara till besvär.
Nu när jag ligger här i sängen som värsta paschan, inkapabel att ta mig upp annat än för att gå på toaletten vilket inte är någon smärtfri förflyttning, känner jag mig mest bara i vägen. Sjusovaren Erik svarade till sist i sin telefon kl 10 i morse och kom, utan gnäll, och bytte mitt isbandage. Förlåt liksom! Men jag var tvungen...
13.30 kom mamma hem från jobbet. Hon puffade till mina kuddar, hämtade vatten och värktabletter, bryggde kaffe och gjorde en keso-macka till mig. Världens bästa mamma! Men jag var tvungen att be om ursäkt då också. Förlåt!
Jag hoppas för Guds skull att det här inte är något långvarigt tillstånd för jag har snart slut på ursäkter...
Smärta
Resan hem till Ludvika gick bra även den. Hade nästan inge ont alls utan gjorde sjukgymnastens träningsprogram redan när jag kom hem...
Annat är det i dag. Ligger i sängen och vrider mig av smärta. Värktabletterna tycks inte hjälpa. Eller de kanske hjälper, vad vet jag. Kan inte hålla tårarna tillbaka och vovvarna tittar på mig med så medlidsamma ögon att jag nästan börjar tro att de förstår att jag har ont. Trollet smög precis ner och la sig i fotändan och lutade försiktigt huduvdet över mitt knä. Gumman!
Har försökt ringa och väcka min lata lillebror som ligger och sover i rummet intill. Han måste hämta is till mig! Han måste ge mig telefonen så jag kan ringa och fråga om det ska vara såhär! Men han bara sover vidare... Börjar bli hungrig men tänker inte ens överväga att gå upp och fixa frukost! Det är nästan så att jag svimmar bara genom att gå till toan...
Var det verkligen värt det här? Jag hade kanske klarat mig bra ändå? Ingen idé att fundera egentligen. Jag har ju iaf min lilla rosa dator. Tack för det :)
Dagen före operation
Inte dämpades min oro av att sjukgymnasten hade en fin demonstration och gruppföreläsning och om EXAKT hur en korsbandsrekonstruktion går till! Här skär vi, här plockar vi senor som sedan viks fyrdubbla och dras genom benpipor. ÄCKLIGT! För att inte tala om den lilla skruven som jag måste leva med resten av livet!
Jag vet att jag är harig men det står jag för. Det är inte lätt att vara hypokondriker med sjukhusfobi :(
Pappa kommer och hämtar mig i morgon när jag vaknat till liv. Först ville de inte låta mig åka bil så långt som till Ludvika men jag klämde fram ett par tårar så till sist gav de med sig :) Blir "hemma" hela nästa vecka med tanke på att man helst ska vara stilla de två första veckorna. Skönt att iaf ha vovvarna att kramas med för skulle jag ligga här hemma hos mig i två veckor skulle jag nog gå under totalt! Om jag inte gör det ändå... Det återstår att se.
Såhär ynklig känner jag mig nu
Förberedelser...
Besöket på gymmet i morse blev ett sorgligt sådant. Kan inte låta bli att tänka på att jag inte kommer kunna springa på minst ett halvår. Och det kommer att bli ett jobbigt halvår. Känner mig psykiskt deppig bara jag tänker på det.
Ska in till stan en sväng och träffa Sofiahemmets sjukgymnast för mätning och vägning och sånt. Vad nu det ska vara bra för? Är dock lite rädd att läkaren ska sätta sig på tvären. Hon gjorde nämligen väldigt klart för mig i fredags att hon inte tänker operera mig förrän jag är mentalt förberedd och dessutom har etablerat en bra kontakt med en sjukgymnast. Jag antar att telefonsamtalet med "turken" på ReAgera för någon timme sedan inte räknas som en bra etablerad kontakt... Haha!
Men jag är förberedd! Jag har sprungit sista milen, ätit sista måltiden.. ;-) Skämt åsido... Jag har iaf plockat lite här hemma så att jag inte ska få ångest över att det är stökigt. Dessutom har jag plockat fram kryckorna ur garderoben och ställt dem vid dörren. Annars lovar jag att jag skulle glömma dem i morgon. Det vore så jäkla typiskt!
