Minns ni vad ni gjorde för exakt ett år sedan? Det gör jag. 1 september 2009 låg jag på en fotbollsplan och vred mig i plågor medan mörkret sakta sänkte sig över Bandhagens idrottsplats. För exakt ett år sedan åkte jag ambulans för första gången. Jag andades in lustgas och jag spenderade en natt på akuten.

För exakt ett år sedan slet jag av mitt korsband. Jag kraschade menisk, ledband och tryckte till skelettet lite olyckligt. Det gångna året har varit tårrypande jobbigt men också väldigt lärorikt. Jag har lärt mig att uppskatta livet bättre. Jag har lärt mig att ta tillvara de små tingen i vardagen och jag har lärt mig att visa tacksamhet för saker som jag tidigare tog för givet. Som att stå och gå. Eller springa!

Jag har etablerat kontakt med den svenska sjukvården, som jag inte längre fruktar (jag är enormt sjukhusrädd). Jag har genomgått två operationer och vet numera att jag verkligen somnar av narkos och är medvetslös när kirurgen skär i mig.

Men framför allt har jag lärt mig att det finns viktigare saker här i livet än träning! Och det är nog den allra viktigaste lärdomen som jag stuvar ner i bagaget och tar med mig in i mitt nya liv som inte bara är gladare och positivare utan även ett korsband rikare.

Året som gått har varit en enda lång hopplös och hoppfull resa som ännu inte är slut. Jag lever ett normalt liv med ett knä som är ganska stabilt men ändå aldrig kommer att bli som det en gång var. Mitt mål är fortfarande att jaga boll utan att vara rädd att knät ska ge vika i närkamper, att kunna slå volter och klättra i mitt älskade rep. Jag är inte riktigt där än, men nästan! Och jag ska ända fram. Jag SKA!


1. Dagen efter skadan


2. Efter operation nummer ett

3. En rädd och ängslig Frida kvällen innan operation nummer två


4. Efter operation nummer två (korsbandsrekonstruktion)


5. Så här såg min vardag ut två veckor efter operation. Sängmys med vovvarna

6. Två veckor efter operation


7. Tre veckor efter operation. Bortplockning av stygn


8. I dag. Ett år efter skadan. Sex månader efter korsbandsoperation

(Ni kan läsa mer om min skada under kategorin "korsbandsskadan")

I morse sprang jag nästan åtta kilometer på löpbandet (50 min). Det är lika länge som jag brukade springa innan operationen och bara fem km/h långsammare. Det går hur bra som helst men jag är lite rädd att jag ska springa sönder korsbandet. Det var nog inte det här sjukgymnasten menade med lätt joggning... Haha! Men vem bryr sig? Jag är bara så glad över att jag kan springa igen!

Hemma från jobbet och det är perfekt städväder. Attans! Jag antar att jag inte slipper undan... Ska belöna mig med lite fredagsmys efteråt i alla fall. Bara jag, en skål popcorn, lite sushi och en bok. Och i morgon ska jag sova läääääänge och sedan inte göra NÅGONTING! Underbara underbara helg :)

En liten knäuppdatering till dem som bryr sig:

Hade ont i menisken tisdag till torsdag. Vilade ett par dagar och i fredags hade jag inte alls lika ont. Nu, efter två rejäla gympass kan jag åter igen pressa hälen mot rumpan! Yes! Dessutom börjar stelheten försvinna och jag kan gå normalt igen :)

Gymmet! Äntligen! Som jag har längtat! 14 dagars frånvaro. Hela tidningsstället var fullt med nya tidningar vilket vittnar om att jag har varit borta på tok för länge.

Mitt stackars knä fick utstå en hel del. Det kan inte vara lätt att sitta fast på en överaktiv människa som jag. Men du har ingenting att säga till om såvida du inte skriker av smärta ;-)

Motionscykel 10 min. Sakta men säkert. Väldigt sakta dock. Dum är jag ju inte... Kom en kilometer och brände 30 kalorier. Hahaha, vilket skämt. Sedan blev det arm- och magträning och slutligen massa sjukgymnastik. Hittade även en stepbräda som jag inte kunde låta bli att pröva. Vill minnas att jag hade en stepbräda med i mitt förra rehab-program men det kanske är för tidigt för den? Jaja, jag får avvakta och se hur knät mår i morgon.

Btw, det här är tredje dagen utan minsta lilla smärtstillande bortsett från alvedonen jag tog natten till tisdagen. Men den räknas inte för den var till huvudvärken ;-)

Nej, nu ska jag duscha som en normal människa utan plastpåse och sedan blir det nog en timme i sängen med is, högläge och Greys Anatomy.

Fint va? Undra om jag har någon hudkräm hemma för mitt skinn håller på att falla av som ni ser.

Besöket hos sjukgymnasten var ganska resultatlöst om jag får säga det själv. Hon visade mig exakt hur jag skulle göra mina övningar eftersom jag gjode vissa fel och sedan bokade vi in en tid om två veckor. Jag fick inga nya övningar vilket var en besvikelse. Dock verkar hon riktigt duktig . Gammal dansare så vi ska nog komma överens :) Hon tittade även på min usla sträckning i vristerna (enda stället där jag är stel!) och sa att vi skulle försöka göra någonting åt det. Vore ju faktastiskt om hon kunde fixa mina vrister när hon ändå är igång :) Men jag tvivlar...

Lyckades faktiskt övertala henne att låta mig börja trampa motionscykel! Yes! Så i morgon blir det ett efterlängtat besök på gymmet. Då ska bland annat överkroppen och magen få sig en rejäl omgång.

Ska även till Sofiahemmet och ta bort stygnen i morgon, något som jag VERKLIGEN har längtat efter! Ska bli skönt att kunna duscha normalt utan att behöva trä en plastpåse över benet. Förhoppningsvis kommer jag även kunna böja benet ännu mer. Nu sitter det hårda "plattor" över såren som tar emot.

Snart ska jag snöra på mig skorna och ta bussen in till Huddinge för det första besöket hos sjukgymnasten. Ska bli spännande att se hur jag sköter mig. Hoppas hoppas att allt ser bra ut!

Knät är väligt varmt och jag har försökt kyla ner det så gott det går. Har dessutom problem med streckningen men det är väldig vanligt den första tiden vad jag har förstått.

Har även fått upptäcka hur det känns att vara stel. När jag försöker vika mig dubbelt når jag alldeles precis mina tår. Halleluja! Hoppas det ger med sig. Kommer aldrig överleva ett liv utan vighet. Det finns inte på kartan!

Nej nu måste jag pysa iväg. Senare i dag kommer Mikaela på besök. Ska hjälpa henne lite med examensarbetet. Ska bli skoj!

Vi hörs!