Ni vet känslan av att vara lite sådär lagom kissnödig när man befinner sig utom räckhåll för en toalett? På väg hem från pendeln, på väg in genom porten, på väg upp i hissen och man känner hur man blir mer och mer kissnödig ju närmare man kommer det ögonblicket då man får dra ner byxorna, fälla upp locket, sjunka ner på sitsen och bara slappna av... Ungefär så känner jag mig nu.

Jag har bott här i Flemingsberg i tre år åtta månader och, låt säga, 14 dagar och jag har i princip inte klagat över mer än min husvärds ovilja att låta måla om mina laxrosa köksluckor. I dag är det exakt en vecka tills jag får vrida om nyckeln i låset till min nya, fina, snordyra (ja, med min ekonomi så...) lägenhet och jag kan knappt bärga mig, vilket är fullt förståeligt. Saken är dock den att jag ser mer fram emot att flytta ut än att flytta in. Jag står inte ut en enda dag till i den här förgätna förortshålan!

Kanske har det att göra med min medfödda, ohjälpbara iver och brist på tålamod. Det finns mycket som är bra med Flemingsberg och, tro det eller ej, jag har trivts väldigt bra här. Saken är bara den att allt känns så passé. Så överspelat. Jag är klar med Flemingsberg och nu vill jag vidare mot högre höjder (eller tja, åtminstone närmare stan). Så nu får banne mig dagarna ta att snabba sig lite innan jag kissar på mig! ;-)