I dag gick jag en jobbig match mot vad som skulle visa sig bli en riktig helvetesmåndag. Världen i ena ringhörnan och Frida i den andra. Dunka mig gul och blå! (en urusel låt men jag kunde inte sagt det bättre själv!)

Vaknar kl 05.58 med en slemklum i halsen och en operasångare utanför fönstret (läs: en full, dryg jävel). Drar täcket över huvudet och drömmer mig tillbaka till åttonde våningen i Flemingsberg dit varken trafikbuller eller fågelsång orkade in. Lyckas till sist masa mig ur sängen bara för att upptäcka att tandkrämen är slut, regnet står som spön i backen och en illröd liten finne har byggt bo på min haka.

På gymmet är alla löpbanden upptagna och DN sådär oerhört irriterande måndags-kort, det vill säga för tunn för att lyckas underhålla mig en timme på crosstrainern men alldeles lagom för 45 minuter löpning på ett av löpbanden som - om jag inte redan nämnt det (!) - är alldeles väldigt upptagna!

Stegar ut från gymmet och missar tunnelbanan. Inväntar nästa vilket spär på min irritation eftersom jag vid det här laget, efter fem år i Stockholm,  har förvandlats från sävlig småstadskulla till sönderstressad storstadsbo vilken anser det vara en katastrof att vänta mer än tio minuter på diverse färdmedel.

På Ica har de inga röda linser och entrén på jobbet med sitt betonggolv gör mig påmind om att jag för länge sedan borde ha slängt mina skor, vars klackar slitits både bort och inåt och ersatts av två läskigt hala spikar som närpå bidrar till ännu ett avslitet korsband.

Under min nästan tolv timmar långa arbetsdag hinner jag med upptäckten att jag lyckats publicera en grumlig annons samt fel nummer av sommarföljetongen förra veckan. Dessutom får jag bannor av en fotograf vars bild jag lyckats beskära två millimeter (vilket tydligen var två millimeter för mycket). Denna vuxenvärld med allt detta ansvar. Hur hamnade jag här?

Bussen hem är i tid. Åtminstone till avgången. Ankomsten får jag se mig om i stjärnorna efter, alternativt genom ett hav av Hammarbysupportrar som väller ut från Globen och orsakar trafikkaos när de ångar fram som bulldozrar rakt ut i vägen förbi en smått uppgiven polis. Busschauffören är minst lika uppgiven när han går ut och tänder en cigarrett. Jag ber honom släppa av mig och jag knatar hem i mörkret i mina spikskor. Väl hemma glädjs jag åt att jag, på eget bevåg, har lyckats skaffa mig min första riktiga dörrskylt. Alltså en som inte består av en handskriven lapp fasttjepad över den förra bostadsinnehavarens namn.

...men glädjen grumlas snabbt när jag inser att jag har glömt bort att köpa tandkräm.

Carpe diem. Den blir nog bättre i morgon :)