Måndag
- 9–21: Jobb
- 21.30–23: Jobba med Pers bok

Tisdag

9–17: Jobb

17.30–23: Jobba med boken

Onsdag

9–16.30: Jobb
17–23: Jobba med bok

Torsdag

9–18.30: Jobb

19–23: Jobba med boken

Fredag

8.30–15.30: Jobb

16.30–23: Jobba med boken

Lördag

9–17.30: Jobba med boken

19.00: Käk med arbetskamrater

Söndag
9–13.30: Jobba med Pers bok

14.30–kanske 16: Almas dop!

17–MIDNATT ELLER WHATEVER IT TAKES: Göra klart Pers bok så att jag kan få tillbaka mitt liv! ;-)

Lördag var den överlägset bästa dagen denna vecka och jag lyckades trots all stress att slappna av och ha roligt. Mamma och pappa hämtade upp mig halv ett och vi spederade dagen ute i Kungens kurva på köksutställningar, Heron city och Ikea. Jag har äntligen införskaffat två stolar så nu kan jag bjuda hem folk utan att skämmas. På Ikea hittade jag även underbara väggdekorer som jag förälskade mig i när jag senast var i Uppsala och jag letade inte ens utan helt plötsligt låg de bara där framför mig. Nu älskar jag min lägenhet ännu mer!

Efter lite kaffe och stolmontering (pappa) hemma hos mig begav sig mina kära föräldrar hem till Ludvika och jag till Fia vid Skanstull där vi åt sushi, drack vin och mejkade oss lite innan Tims avskedspartaj på Norrport som blev väldigt lyckat och hade en given plats i kategorin "alla vär där-fester". För alla var verkligen där!

Självklart lyckades jag ta med mig en kamera utan batteri så det blev tyvärr inga bilder från festligheterna.

Mina fina stolar


Väggen...


... som matchar mitt överkast! Klockret!

Denna vecka (och förmodligen även nästkommande) lyssnar jag till namnet Arbetsmyra. För kvällen funkar även kulturnörd då jag tog en välbehövlig paus från all tidningsredigering och boklayout och följde med Johan till Konserthuset och fick en två-timmarsdos av symfoniorkester i form av Kungliga Filharmonikerna som spelade Stenhammar och Tjajkovskij. Jag har aldrig sett en orkester live så det var en ny upplevelse. Mest fascinerad blev jag av dirigenten och jag avundades verkligen dem som satt på läktaren mittemot oss och fick se karlns ansikte där han stod och viftade med taktpinne, armar, ben och bål medan svetten stänkte ner de stackars violisterna som hade oturen att sitta närmast...


Det var hur som helst mäktigt att höra en hel orkester spela live. Dock blev jag lite besviken över att Svansjön, som jag satt och väntade på, uteblev. Well, det var väl amatöraktigt av mig att tro att jag skulle få höra den kommersiella dängan av en sådan proffsig orkester.

Nu ska jag sova. I morgon väntar jobb, jobb och åter jobb. Och förhoppningsvis lite positiva resultat till följd av allt slit:)
God natt!

... blev jag och ett tiotal andra strandsatta resenärer i natt. Man vet att man har blivit stockholmare på riktigt när man börjar stämma in i klagosången över SL och alla dess brister som faktiskt inte går att göra så mycket åt. Man kan bara stå där i sina nylonstrumpbyxor och högklackade skor och hacka tänder. Och gråta en skvätt. Tror jag aldrig har frysit så mycket i hela mitt liv!

När jag till sist kom hem klocka 04.30 så tog jag på mig pyjamas, stickad tröja, stickade sockor, värmde vetekudden i micron och kröp ner i sängen. Jag vaknade några timmar senare av att jag fortfarande frös...

Bortsett från denna lilla incident så hade jag en sjukt trevlig kväll i Södertälje med mina fina vänner. Vi käkade god mat, såg på Melodifestivalen och spelade Buzz till långt in på natten. Dock lär det dröja ett tag innan jag vågar göra om den lilla utflykten :(

  

När jag inte förstår eller inte kan saker på en gång så händer det oftast att jag ger upp utan att egentligen ha försökt. Om det trots allt faller sig så att jag verkligen MÅSTE försöka så får jag lätt panik. Jag har upplevt många sömnlösa nätter då jag legat och oroat mig över skolarbeten som visat sig vara en riktig piece of cake när jag väl lyckats skaka av mig paniken och ta tag i det hela.

I dag ska jag göra någonting jag aldrig tidigare har gjort: Jag ska göra ett bokomslag! Instruktionerna med termer som bara folk inom bokbranschen kan tänkas förstå får min hjärna att skrynklas ihop till en blöt, illaluktande disktrasa och hjärtat att slå knut på sig själv i bröstkorgen.

Det gäller bara att andas. Långsamt. Blunda och andas. Andas och blunda. Hur svårt kan det vara? Jag är ju egentligen inte dum. Fastän jag är rätt blond ibland...

Nu har det anlänt. Det där förrädiska februarivädret som kommer från ingenstans och över en enda natt lyckas med konststycket att lamslå hela Stockholms population (åtminstone oss stackars satar längs linje 19).

I morse ringde klockan 06.15 och jag var sjukt laddad för ett riktigt långt gympass innan jobbet. I stället blev jag stående i 20 minuter på plattformen i Enskede Gård innan spärrvakten behagade att informera om att trafiken mellan Gullmars och Hagsätra var inställd och inga ersättningsbussar fanns att tillgå på grund av halka. Han var även hjälpsam nog att hänvisa till alternativa färdsätt: promenad!

Så jag tog mina apostlahästar till Gullmarsplan och bad en tyst tackbön över att jag inte bor mer än en kvarts promenad bort (13 minuter för att vara exakt).

Dagen började som sagt inge vidare och den ska fan i mig sluta bättre än att jag blir stående i snöyran någonstans, full och vilsen. Därför har jag ställt in kvällens planer och förpassat mig till soffan med film, naturgodis och popcorn. Får jag tråkigt så kan jag alltid roa mig med att göra grimarser till resenärerna utanför mitt fönster där ersättningsbussara olägligt nog stannar så nära att jag nästan kan sticka ut handen och ta på dem.

Det är ytterst sällan jag upprörs över opinionsbildande saker jag läser och gör jag trots allt det så känner jag inget behov av att skriva om det eftersom hälften av Sveriges befolkning reagerat på samma sak och redan fyllt medier och bloggar med flera spaltkilometer av kommentarer och synpunkter innan jag ens har hunnit säga kvastskaft.

Men om detta föblir det tyst. Det normativa samhället är redan så etablerat i svenska folket att vi helt enkelt bara accepterar riksdag och regerings strävan efter att få oss dit de vill genom lockbeten, morötter, lagar och regler. När jag läste Johannes Amans ledare "Morötter: Tidig examen dubbel vinst" i gårdagens DN så blev jag upprörd. På riktigt.

"Politik är i hög grad konsten att få individer att frivilligt välja handlingsalternativ som inte bara är gynnsamma för dem själva utan också för samhället som helhet", skriver han. Han har så rätt. Ungdomar som tar ett eller flera sabbatsår efter studenten kostar samhället hundratusentals kronor. Åtgärd: Staten efterskänker studieskulden till dem som avlägger examen vid 23 års ålder. "Med ett sådant system markerar staten tydligt vad den önskar", fortsätter Aman.

"Vad den önskar" är nyckelordet här. Vill staten ha ett land med önskvärda små marionettdockor som dansar efter samma pipa? Ja, det verkar inte bättre. Man kan dra hemska paralleller i form av exempelvis Hitler och Nazityskland. Det kan tyckas överdrivet men tänk efter ett par sekunder. Vad är skillnaden egentligen? (förutom att svenska staten förhoppningsvis inte tänkt gasa ihjäl medborgare som väljer att ta studieuppehåll efter gymnasiet)

Det är tiden efter gymnasiet som formar människan. Som gör oss alla till unika små varelser med egena viljor och egna val. Under skoltiden är vi alla som höns i en hönsgård. Vi gör vad som förväntas, vi leker mig likasinnade, beblandar oss inte över klass- och årskursgränserna och vi (i mitt fall) går runt i lika kläder eftersom alla handlar på samma affärer.

Vissa av oss har tur. Vissa (som i mitt fall) vet precis vad vi vill arbeta med när vi blir stora. Andra har ingen aning men skulle ändå pressas till att utbilda sig till någonting de senare i livet inser är helt fel eftersom chansen att slippa flera hundra tusen i studieskulder lockar mer än att resa jorden runt och ta sig tid att lära känna sig själv och ta reda på vilken väg som är rätt för just mig.

Det underbara med oss människor är att vi alla är så olika och att vi alla kan lära oss av varandra. Det sägs att motsatser dras till varandra och det har jag med min ganska normativa uppväxt fått erfara. Jag är glad över att vi i dag har en möjlighet att utvecklas i olika riktning och möjlighet att välja våra vägar. Vad skulle hända om vi fråntogs detta enbart för att staten vill skapa ett produktivt samhälle? Jo, vi skulle helt enkelt fortsätta i samma utstakade spår. Vi skulle stöpas i samma form och bli små legosoldater som gör vad som förväntas av oss.

Sverige är ett av världens rikaste länder men mycket vill som bekant ha mer. På bekostnad av vår livskvalitet. Nej, ner med det normativa, toppstyrda samhället!