Fredag: Avskedsfest för Linus i Huddinge. Hade helt missat att det var maskeradtema men vad gjorde det när alla andra levde upp till förväntningarna med råge :)

Lördag: Kyrksightseeing, thaibuffé på Pong, konsert med Marshmallow Valentines på Lava och därefer en sväng till Cliffan där vi dansade till schlagerhits på både stolar och bord till stängningsdags.

  

Jag är uppvuxen i en sportfamilj. Jag stod på ett par slalomskidor för första gången när jag var tre och sedan dess har jag prövat de flesta fysiska aktiviteter vårt lilla Ludvika har haft att erbjuda. Jag har kämpat med plintar på gymnastiklektionerna i Vallhallaskolan, hoppat både högt och långt på Hillängen, åkt skridskor i ABB-hallen, skolkat från balettlektioner, försvarat fotbollsmål på Stensveden, klättrat högst upp i cirkuspyramider, varit aktiv i Arbetarteatern och klinkat piono på kommunala musikskolan.

Men det var inte förrän jag var 13 som jag "hittade hem", när luftakrobatiken förhäxade mig och öppnade upp en värld full av möjligheter. Jag har alltid fått oerhörda adrenalinkickar när jag ställer mig på scen, men känslan av en ensam spot och tusentals ögonpar riktade rakt mot mig är obeskrivlig. Publik som breder ut sig likt ett svart, mörkt hav som får ansikte(n) först när musiken tonar bort och applåderna rungar i det upplysta cirkustältet.

Det var länge sedan nu men jag saknar mer än någonsin. Foton, dagboksanteckningar och gamla vhs-filmer vittnar om hur lyckligt lottad jag är som har haft en hobby, eller snarare en livsstil, som har tagit mig till länder som USA, Nordkorea, Monaco och Kina. När livet jävlades, när tonårshormonerna började fara runt i kroppen och klasskamraterna upptäckte alkohol och det motsatta könet så hade jag en fristad i mitt artisteri där jag alltid har känt mig duktig, uppskattad och viktig.

Tio år senare sitter jag här och undrar vad som har hänt. Det är mycket, och egentligen behöver jag inte undra. Knät har hänt, jobb har hänt, Stockholm i allmänhet har hänt med alla oerhörda avstånd och stressfaktorer. Energin räcker inte till och stadens alla valmöjligheter och utbud klumpas ihop till en stor svart bläckplump som ger mig huvudvärk. Beslutsångest har alltid varit en väsentlig del av min personlighet och helst vill jag ha EN gymnastikförening, ETT danscenter, ETT fotbollslag, EN cirkuslokal. Jag vill helt enkelt ha Ludvika. För 15 år sedan. Jag vill ha min pappa som skjutsar mig till alla träningar och fem minuters promenad mellan jobbet och fritidsaktiviteterna.

Ibland vill jag ha hela livet i repris. Men nu får jag nöja mig med att försöka återskapa det. Jag ska klättra igen. Jag ska uppträda igen. Mina bästa dagar har jag haft i rampljuset. Högt upp under cirkustältets innertak, i värmen från de enorma lampgrupperna och till tonerna av min mäktiga musik vars kompositör jag aldrig minns namnet på. The show will go on. Vänta ni bara...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Egentligen ville jag bara säga något, och gärna något bra som kontrast till mina senaste inlägg. Livet känns ett uns lättare för jag har sett till att fylla det med betydelsefulla saker, saker som jag kan längta efter ett bra tag framöver.

I min umgängeskrets hägrar någon sorts obligatoriskt höstdepp och det känns faktiskt skönt att inte vara ensam. Och får man tro Martin så är det bara hormoner. Mitt liv är en enda berg- och dalbana men det är visst helt normalt. Det kan ju tydligen vara så i tonåren... ;-)

Höstdeppet har slagit klorna i mig och dagarna är långa, mörka och ensamma. Inget känns riktigt bra men samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är som är fel. En del anser att man inte är berättigad att må dåligt om man inte kan peka på en konkret orsak till att man känner sig som man gör. Varför är det så tabubelagt att vara nedstämd?

På jobbet har vi pratat mycket om arbetsglädje, veckan som har gått. Hur vi ska bete oss mot varandra och hur vi ska uppbringa maximal kreativitet och produktivitet samtidigt som vi ska ha kul och känna att vi göra någonting bra. På företagsdagen i dag "lekte" vi redaktionsmöte och klippte och klistrade ihop vår egen tidning. En riktig flashback till grundskoletiden och jag måste erkänna att det var den roligaste och mest kreativa arbetsdagen på länge. Nu känner jag mig inspirerad och villig att lägga alla distraktionsmoment i mitt liv åt sidan och bara fokusera på jobbet ett tag. Tror det är precis vad jag behöver :)

I kväll är jag hemma. För första gången på länge en fredag. I dag vill jag bara vara. Med mig själv, ifred med mina tankar, ensam, lite smådeppig och allt annat som man inte tillåts att vara när man är med någon annan. Det blir nog bättre i morgon...