...Ja då händer det grejer. Det ska tapetseras, målas och kaklas, läggas nya golv och köpas nya möbler, fria från ingrott barnklet och fumligt tonårs-sull.

Och fort ska det gå. Helst ska allting ske på en gång, över en natt. På bara några få ynka månader har mitt barndomshem förvandlats till nästintill oigenkännligt. Det är som om föräldrarna upp vakat en morgon och insett att huset faktiskt är över 20 år gammalt.

Mamma ringer. Berättar om de senaste fynden. Nytt köksbord, ny soffa. Hon avslutar med att konstatera att hon måste lägga på luren och fortsätta. Fortsätta med det kniviga jobbet att välja ny tapet till sovrummet i djungeln av alla mönster och färgkombinationer.

Nya krukväxter, nya lampor. Nytt duschdraperi och näckrosblommor i vit vas på toaletten. Det sistnämnda matchar både den nya tavlan som hänger ovanför vilken i sin tur matchar tapeten. När jag sträcker mig efter toapappret upptäcker jag att till och med toapappershållaren är ny.

Sen 50-årskris? Det må så vara. Det blir fint. Väldigt fint. FÖR fint. Jag inser att mina föräldrar håller på att skapa sitt drömhem. Hemmet som var för fint för oss "barn" och som i sin tur kommer att vara för fint för våra barn.

Jag inser även med detta att det kommer att dröja många år innan jag kan förverkliga mitt drömhem. Nu när jag är ung och barnfri gapar plånboken tom, och när jag blir äldre och skaffar jobb och karl så kommer förmodligen ungarna på köpet. Men vad gör det?Jag ser fram emot möbler med ingrodda barnspyor och ett köksbord, flottigt av små miniatyrfingeravtryck :)

... Och någongång ibland kommer jag att åka hem till villan på Knutsbo. Sitta i den stora, fina soffan, titta på tv:n (som nu är platt och fler tum större) och påminnas om min egen kommande 50-årskris..

... Och mina egna kökstolar med skinnklädsel :)