Ibland förvånas jag över grodorna som har en tendens att hoppa ur munnen på mig vid de allra mest olämpliga tillfällen. Det är väl därför det kallad "grodor" antar jag, och egentligen har jag upphört att förvånas över mig själv.

Kommer hem efter morgonens träningspass, trycker in portkoden, öppnar dörren och slår den nästan i ansiktet på en liten mörkhyad kille vars mamma kommer skyndande nerför trappan med orden: "Ojoj, han bara rusade rätt fram till dörren och jag var rädd att du inte såg honom!"

... Varpå jag svarar: "Det gjorde jag inte heller. Han är så mörk att han liksom smälter in i omgivningen."

Ibland vill man bara sjunka genom jorden och förse sig själv med munkavel en månad eller två...

Det sägs att djur inte är rädda för döden. Vad vi nu har för belägg att påstå någonting sådant.  Jag kan inte låta bli att undra, var du rädd? Visste du vad som var på gång? Jag är glad att jag slapp vara med. Glad att jag slapp se dig sitta där i din korg, den sista dagen på ditt liv. Med dina kloka, bruna ögon, huvudet på sned och öronen på skaft, fastän du för länge sedan slutat höra. Glad att jag fick krama dig en sista gång utan att veta att det var just sista gången. För då hade jag aldrig kunnat släppa dig.

Jag har så svårt att förstå att du inte finns längre. Tårarna har slutat rinna men i hjärtat finns ett stort hål som aldrig kommer att försvinna. Men den glädjen du har skänkt oss i 13 år väger med råge upp den sorg jag känner i dag. Du kommer alltid vara älskad och evinnerligt saknad. Mitt lilla underbara Troll.

I dag är det fredag. Nästa sista dagen på 2011 och denna vecka har varit helt fantastisk, även om det börjar klia så smått i mina redigeringsfingrar ;-) Men snart är det måndag igen och fram till dess ska jag passa på att njuta av sovmorgon fram till halv 12, långfrukost i pyjamas med DN, promenader i Enskede och sena kvällar med "Skilda världar"-boxen. På dagens träningsschema står det "shape" om cirka 40 minuter.

Gårdagen var en sådan dag som man borde berika sitt liv med oftare. Det var en dag som passerade obemärkt och jag gjorde ingenting annat än existerade. Myste i sängen till halv 3 utan en tanke på att gå upp och sedan spenderades resten av dagen på String på söder tillsammans med Anette. Underbart!

Sist men inte minst: Inget inlägg utan bild så här kommer en från första helgen i december när jag hade alldeles för myket människor i min lilla 27-kvadratare.

Fredag: Avskedsfest för Linus i Huddinge. Hade helt missat att det var maskeradtema men vad gjorde det när alla andra levde upp till förväntningarna med råge :)

Lördag: Kyrksightseeing, thaibuffé på Pong, konsert med Marshmallow Valentines på Lava och därefer en sväng till Cliffan där vi dansade till schlagerhits på både stolar och bord till stängningsdags.

  

Jag är uppvuxen i en sportfamilj. Jag stod på ett par slalomskidor för första gången när jag var tre och sedan dess har jag prövat de flesta fysiska aktiviteter vårt lilla Ludvika har haft att erbjuda. Jag har kämpat med plintar på gymnastiklektionerna i Vallhallaskolan, hoppat både högt och långt på Hillängen, åkt skridskor i ABB-hallen, skolkat från balettlektioner, försvarat fotbollsmål på Stensveden, klättrat högst upp i cirkuspyramider, varit aktiv i Arbetarteatern och klinkat piono på kommunala musikskolan.

Men det var inte förrän jag var 13 som jag "hittade hem", när luftakrobatiken förhäxade mig och öppnade upp en värld full av möjligheter. Jag har alltid fått oerhörda adrenalinkickar när jag ställer mig på scen, men känslan av en ensam spot och tusentals ögonpar riktade rakt mot mig är obeskrivlig. Publik som breder ut sig likt ett svart, mörkt hav som får ansikte(n) först när musiken tonar bort och applåderna rungar i det upplysta cirkustältet.

Det var länge sedan nu men jag saknar mer än någonsin. Foton, dagboksanteckningar och gamla vhs-filmer vittnar om hur lyckligt lottad jag är som har haft en hobby, eller snarare en livsstil, som har tagit mig till länder som USA, Nordkorea, Monaco och Kina. När livet jävlades, när tonårshormonerna började fara runt i kroppen och klasskamraterna upptäckte alkohol och det motsatta könet så hade jag en fristad i mitt artisteri där jag alltid har känt mig duktig, uppskattad och viktig.

Tio år senare sitter jag här och undrar vad som har hänt. Det är mycket, och egentligen behöver jag inte undra. Knät har hänt, jobb har hänt, Stockholm i allmänhet har hänt med alla oerhörda avstånd och stressfaktorer. Energin räcker inte till och stadens alla valmöjligheter och utbud klumpas ihop till en stor svart bläckplump som ger mig huvudvärk. Beslutsångest har alltid varit en väsentlig del av min personlighet och helst vill jag ha EN gymnastikförening, ETT danscenter, ETT fotbollslag, EN cirkuslokal. Jag vill helt enkelt ha Ludvika. För 15 år sedan. Jag vill ha min pappa som skjutsar mig till alla träningar och fem minuters promenad mellan jobbet och fritidsaktiviteterna.

Ibland vill jag ha hela livet i repris. Men nu får jag nöja mig med att försöka återskapa det. Jag ska klättra igen. Jag ska uppträda igen. Mina bästa dagar har jag haft i rampljuset. Högt upp under cirkustältets innertak, i värmen från de enorma lampgrupperna och till tonerna av min mäktiga musik vars kompositör jag aldrig minns namnet på. The show will go on. Vänta ni bara...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Egentligen ville jag bara säga något, och gärna något bra som kontrast till mina senaste inlägg. Livet känns ett uns lättare för jag har sett till att fylla det med betydelsefulla saker, saker som jag kan längta efter ett bra tag framöver.

I min umgängeskrets hägrar någon sorts obligatoriskt höstdepp och det känns faktiskt skönt att inte vara ensam. Och får man tro Martin så är det bara hormoner. Mitt liv är en enda berg- och dalbana men det är visst helt normalt. Det kan ju tydligen vara så i tonåren... ;-)

Höstdeppet har slagit klorna i mig och dagarna är långa, mörka och ensamma. Inget känns riktigt bra men samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är som är fel. En del anser att man inte är berättigad att må dåligt om man inte kan peka på en konkret orsak till att man känner sig som man gör. Varför är det så tabubelagt att vara nedstämd?

På jobbet har vi pratat mycket om arbetsglädje, veckan som har gått. Hur vi ska bete oss mot varandra och hur vi ska uppbringa maximal kreativitet och produktivitet samtidigt som vi ska ha kul och känna att vi göra någonting bra. På företagsdagen i dag "lekte" vi redaktionsmöte och klippte och klistrade ihop vår egen tidning. En riktig flashback till grundskoletiden och jag måste erkänna att det var den roligaste och mest kreativa arbetsdagen på länge. Nu känner jag mig inspirerad och villig att lägga alla distraktionsmoment i mitt liv åt sidan och bara fokusera på jobbet ett tag. Tror det är precis vad jag behöver :)

I kväll är jag hemma. För första gången på länge en fredag. I dag vill jag bara vara. Med mig själv, ifred med mina tankar, ensam, lite smådeppig och allt annat som man inte tillåts att vara när man är med någon annan. Det blir nog bättre i morgon...

Grymt bra show värd vartenda öre! Men ska man köra playback kan man väl åtminstone se till att röra på munnen, och nog är det lite väl dumt av Brittan att tro att hon kan rida på en tio år gammal framgångsvåg hur länge som helst då hon dessutom väger snäppet mer än förr och inte ser i närheten lika sexig ut när hon porrar sig på motorcyklar.


  

När jag började ragga sällskap till Britneys konsert 16 oktober tittade de flesta av mina vänner på mig som om en alien hade bosatt sig i och tagit över min hjärna. Jag förstår dem. Delvis. Jag har aldrig haft någon överdriven längtan efter att se Britney Spears live. Jag har garvat åt Crossroads, fnyst över Toxic och myst av skadeglädje när bilder på en överviktig och rakad Britney kablats ut över världen. I efterhand har jag förstått att det innerst inne är svartsjuka. Snygga Britney som man inte skulle tycka om utan förakta för att inte bli utskrattad i skolan. I kväll ska jag se henne live i Globen! Stort tack till Anni som förbarmade sig över mig och gör mig sällskap :) Hoppas på en grymt bra konsert!

Bild från gårdagen när jag och Anette shejkade loss på Lemonbar :)