Munkavel nästa!

Ibland förvånas jag över grodorna som har en tendens att hoppa ur munnen på mig vid de allra mest olämpliga tillfällen. Det är väl därför det kallad "grodor" antar jag, och egentligen har jag upphört att förvånas över mig själv.

Kommer hem efter morgonens träningspass, trycker in portkoden, öppnar dörren och slår den nästan i ansiktet på en liten mörkhyad kille vars mamma kommer skyndande nerför trappan med orden: "Ojoj, han bara rusade rätt fram till dörren och jag var rädd att du inte såg honom!"

... Varpå jag svarar: "Det gjorde jag inte heller. Han är så mörk att han liksom smälter in i omgivningen."

Ibland vill man bara sjunka genom jorden och förse sig själv med munkavel en månad eller två...


Relationer

Det finns så många människor i mitt liv. Som kommer och som går. Som består. Stannar kvar... Människor som passerar obemärkta förbi. I tunnelbanan, i mataffären... Människor som rör vid min själ utan att ens veta hur de bär sig åt.

Så många vägar som korsas varje dag. Så många öden som vävs samman, om än bara för några minuter. Mer krävs inte för att ett liv ska ta en helt annan vändning.

Jag har så många fina människor runt omkring mig. Många relationer utan frågetecken men även många odefinierade som jag heller inte har behov av att sätta etikett på. Till skillnad från samhället. Det sociala spelet är helt enkelt inte anpassat för normbrytare.

Man ska ha vänner, man ska ha familj. Man ska ha en pojkvän, inte två. Man ska bo med sin kärlek, inte med sina vänner. Man ska kjol om man är kvinna, inte om man är man för då är det något fel. Tydligen.

Annars då..??

What a mess...

... I mitt huvud för tillfället. I mitt hjärta och i mina tankar. Sakta men säkert har jag plockat fram disktrasan och börjat torka. Krossat alla glasflaskor med en skräll i diskhon, samlat ihop skärvorna och kastat dem. Självklart drack jag upp spriten först!

Jag famlar efter lösa trådar att knyta ihop. Med varandra och med andra människors. Relationer tror jag det kallas. Med främmande saker, med spännande saker. Med saker som skrämmer vettet ur mig men ändå får det att pirra härligt i kroppen.

Jag skrattar åt andras olycka för det får mig att må bättre. Kanske är jag en dålig människa. Förlåt i sådana fall. Jag sitter apatisk i soffan och stirrar in i dataskärmen. Tänker att jag kanske borde gör någonting vettigt.

(Typ städa upp i mitt huvud, eller åtminstone torka bordet rent från mosade jordgubbar och skrumpna limeklyftor.)

Whatever...
 

Lite perspektiv

För lite drygt ett år sedan följde jag denna kämpe och fantastiska skribent i kampen mot cancer. En cancer som besegrades men nu är tillbaka. Jag läser med en stor klump i halsen och ser mina egna problem krympa till storleken av en tändsticksask. En väldigt väldigt liten tändsticksask.

Varsågoda, lite perspektiv på det grymma, orättvisa så kallade livet:
Http://ikroppenmin.blogspot.com


Kan själv

16 juli 2012. Klockan är läggdags. Det är sommar men ändå inte och jag har en stor lysande finne på hakan. Imorse råkade jag oavsiktligt pysa ut all luft ur framhjulet på min cykel, men i stället för att ringa till pappa och gråta så plockade jag fram min inre karl, satte honom på ena axeln och begav mig till närmsta bensinstation. Hjulet fick luft och mitt självförtroende en rejäl skjuts. Omåttligt stolt är jag, och nu skrattar ni säkert åt min tafatthet. Men vad ska jag säga? One small step for a man, one giant leap för Frida med tummen så mitt i handen man bara kan ha den.

Innan allting regnade bort...



Brantgårdens Trollet
1999-03-08 - 2012-01-25

Trollet

 

Det sägs att djur inte är rädda för döden. Vad vi nu har för belägg att påstå någonting sådant.  Jag kan inte låta bli att undra, var du rädd? Visste du vad som var på gång? Jag är glad att jag slapp vara med. Glad att jag slapp se dig sitta där i din korg, den sista dagen på ditt liv. Med dina kloka, bruna ögon, huvudet på sned och öronen på skaft, fastän du för länge sedan slutat höra. Glad att jag fick krama dig en sista gång utan att veta att det var just sista gången. För då hade jag aldrig kunnat släppa dig.

 

Jag har så svårt att förstå att du inte finns längre. Tårarna har slutat rinna men i hjärtat finns ett stort hål som aldrig kommer att försvinna. Men den glädjen du har skänkt oss i 13 år väger med råge upp den sorg jag känner i dag. Du kommer alltid vara älskad och evinnerligt saknad. Mitt lilla underbara Troll.


Fredag

I dag är det fredag. Nästa sista dagen på 2011 och denna vecka har varit helt fantastisk, även om det börjar klia så smått i mina redigeringsfingrar ;-) Men snart är det måndag igen och fram till dess ska jag passa på att njuta av sovmorgon fram till halv 12, långfrukost i pyjamas med DN, promenader i Enskede och sena kvällar med "Skilda världar"-boxen. På dagens träningsschema står det "shape" om cirka 40 minuter.

Gårdagen var en sådan dag som man borde berika sitt liv med oftare. Det var en dag som passerade obemärkt och jag gjorde ingenting annat än existerade. Myste i sängen till halv 3 utan en tanke på att gå upp och sedan spenderades resten av dagen på String på söder tillsammans med Anette. Underbart!

Sist men inte minst: Inget inlägg utan bild så här kommer en från första helgen i december när jag hade alldeles för myket människor i min lilla 27-kvadratare.




Tjolahopp

Long time no see.. Min blogg är i första hand till för MIG och den drivs på MINA premisser och anpassas efter MINA behov. För inne i mig bor en liten egoist som struntar i att mina läsare, som numera går att räkna på ena handen, fortfarande tittar in här varje dag trots att jag inte har skrivit en endaste rad på nästan en månad.

Men nu är blogglovet över! Julen firades i Ludvika tillsammans med familj och morföräldrar. Juldagen innefattade obligatorisk utgång, detta år på Folkan där vi buggade hela natten lång :)

Efter en shoppingdag med mamma och pappa i Västerås i går är jag nu tillbaka i storstaden och i kväll väntar träning, träning, träning och slutligen lite dans på Lemon bar tillsammans med Anette och Malin. Det här med julledigt är kanske inte så dumt trots allt :)

Den enda bild som blev tagen denna jul: Mitt älskade lilla Troll!


Torsdag

Wow! Jag har träningsvärk för första gången på flera år. Det får mig att inse att jag, även om jag har tränat varje vardag i sex års tid, har varit för enkelspårig i min träning som har gått helt på rutin och tvång. Körde 45 minuter shape i morse och fick verkligen veta att jag levde! Rumpa, lår, bröstmuskler och biceps är rätt möra nu vill jag lova. Hoppas jag har återhämtat mig till i morgon då jag ska testa spinning och core.

Ser fram emot helgen då det bär av hem till Ludvika för adventsfirande och familjeumgänge. Ska dricka kopiösa mängder glögg, gå på långa promenader, shoppa i Kupolen, mysa med vovvarna och spöa pappa i sällskapsspel.

Just precis nu känns livet helt okej :)


Nytändning!

Egentligen skulle jag inte ha råd att träna på Sats men det är min julklapp till mig själv och mitt knä i ett försök att göra någonting vettigt för mina försäkringspengar.

Egentligen passar jag inte alls in på Sats dit jag går med mina påsar under ögonen, mitt flottiga hår och mina träningskläder, lagrade i en veckas ingrodd svett.

Egentligen borde jag fortsätta hänga i Hammarbyhöjden med alla stönande killar och knasiga tanter för där finns det löpband som är perfekta för DN-läsning.

Men på Sats finns det bastu. Det är bra.

Och på Sats finns det gruppträning som jag precis har upplevt för första gången. Bodybalance är verkligen min grej och nu känner jag att det är roligt att träna igen vilket jag inte har tyckt sedan jag tränade inför Nordkorea-resan 2005!

I morgon blir det shape. På fredag cykling och core. På måndag yoga. Äntligen lite gnista. Äntligen lite nytändning! Det var ta me fan på tiden! :)

Toppenhelg :)

Fredag: Avskedsfest för Linus i Huddinge. Hade helt missat att det var maskeradtema men vad gjorde det när alla andra levde upp till förväntningarna med råge :)

 

  

  

 

Lördag: Kyrksightseeing, thaibuffé på Pong, konsert med Marshmallow Valentines på Lava och därefer en sväng till Cliffan där vi dansade till schlagerhits på både stolar och bord till stängningsdags.

  

  


The show will go on!

Jag är uppvuxen i en sportfamilj. Jag stod på ett par slalomskidor för första gången när jag var tre och sedan dess har jag prövat de flesta fysiska aktiviteter vårt lilla Ludvika har haft att erbjuda. Jag har kämpat med plintar på gymnastiklektionerna i Vallhallaskolan, hoppat både högt och långt på Hillängen, åkt skridskor i ABB-hallen, skolkat från balettlektioner, försvarat fotbollsmål på Stensveden, klättrat högst upp i cirkuspyramider, varit aktiv i Arbetarteatern och klinkat piono på kommunala musikskolan.

Men det var inte förrän jag var 13 som jag "hittade hem", när luftakrobatiken förhäxade mig och öppnade upp en värld full av möjligheter. Jag har alltid fått oerhörda adrenalinkickar när jag ställer mig på scen, men känslan av en ensam spot och tusentals ögonpar riktade rakt mot mig är obeskrivlig. Publik som breder ut sig likt ett svart, mörkt hav som får ansikte(n) först när musiken tonar bort och applåderna rungar i det upplysta cirkustältet.

Det var länge sedan nu men jag saknar mer än någonsin. Foton, dagboksanteckningar och gamla vhs-filmer vittnar om hur lyckligt lottad jag är som har haft en hobby, eller snarare en livsstil, som har tagit mig till länder som USA, Nordkorea, Monaco och Kina. När livet jävlades, när tonårshormonerna började fara runt i kroppen och klasskamraterna upptäckte alkohol och det motsatta könet så hade jag en fristad i mitt artisteri där jag alltid har känt mig duktig, uppskattad och viktig.

Tio år senare sitter jag här och undrar vad som har hänt. Det är mycket, och egentligen behöver jag inte undra. Knät har hänt, jobb har hänt, Stockholm i allmänhet har hänt med alla oerhörda avstånd och stressfaktorer. Energin räcker inte till och stadens alla valmöjligheter och utbud klumpas ihop till en stor svart bläckplump som ger mig huvudvärk. Beslutsångest har alltid varit en väsentlig del av min personlighet och helst vill jag ha EN gymnastikförening, ETT danscenter, ETT fotbollslag, EN cirkuslokal. Jag vill helt enkelt ha Ludvika. För 15 år sedan. Jag vill ha min pappa som skjutsar mig till alla träningar och fem minuters promenad mellan jobbet och fritidsaktiviteterna.

Ibland vill jag ha hela livet i repris. Men nu får jag nöja mig med att försöka återskapa det. Jag ska klättra igen. Jag ska uppträda igen. Mina bästa dagar har jag haft i rampljuset. Högt upp under cirkustältets innertak, i värmen från de enorma lampgrupperna och till tonerna av min mäktiga musik vars kompositör jag aldrig minns namnet på. The show will go on. Vänta ni bara...










Jag ville bara säga något...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Egentligen ville jag bara säga något, och gärna något bra som kontrast till mina senaste inlägg. Livet känns ett uns lättare för jag har sett till att fylla det med betydelsefulla saker, saker som jag kan längta efter ett bra tag framöver.

I min umgängeskrets hägrar någon sorts obligatoriskt höstdepp och det känns faktiskt skönt att inte vara ensam. Och får man tro Martin så är det bara hormoner. Mitt liv är en enda berg- och dalbana men det är visst helt normalt. Det kan ju tydligen vara så i tonåren... ;-)


Konsten att stå rakryggad

Att stå upp, rak i ryggen, när livet jävlas är inte det lättaste. Därför måste man ibland tillåta sig att falla. Att lägga sig ner naken med örat mot asfalten, andas och räkna till tio. Välkomna alla tankar och känslor oavsett om det gör ont. Jag får gråta. Jag får skrika. Jag får släppa alla spärrar och omslutas av ensamhet. Av odefinierad sorgsenhet. För en liten stund får jag faktiskt sjunka...

Ibland får jag höra att jag borde stanna upp och försöka lära känna mig själv på mina egna villkor. Det är så mycket man borde göra. Det är inte fel på något sätt, det har jag aldrig sagt. Aldrig tyckt. Utåt kan jag ibland verka vilsen, svag och beroende av andra men det är bara teater och har alltid varit. Jag är en stark människa. Jag har ett starkt psyke och jag är vän med ensamheten. Jag vet att mörker alltid följs av ljus och sorg av glädje. Jag vet att livet kan vara så mycket elakare än vad jag har fått uppleva hittills. Det är det som gör alla motgångar uthärdliga.

... Och det är det som gör att jag alltid reser mig. När jag ligger där mitt på vägen, avklädd, frusen och exponerad. Jag skulle aldrig tillåta mig att bli överkörd. Jag skulle aldrig låta mig sjunka till botten. Jag klär alltid på mig och går därifrån. Till slut. Med allt bagage bearbetat och ihopknölat till en fjäderlätt boll i en ryggsäck på ryggen. Förnekade och förträngda känslor bär man med sig som tegelstenar, och den som aldrig fäller några tårar kan heller aldrig avfyra ett ärligt leende. Med den vetskapen i bakhuvudet kan jag gråta med gott samvete. Och gå rakryggad genom livet.

Skogskyrkogården, lördag 5 november 2011




RSS 2.0