Min mamma sa till mig i dag:
Frida, du är väldigt mycket upp och ner.

Hon kunde inte ha mer rätt. Men vem känner mig bäst, om inte min mamma?

Just nu är det "ner". En stor djup avgrund (som vilken dag som helst kan förvandlas till en klarblå himmel, jag är ombytlig av mig)

De senaste veckorna har jag dock påmints mer än vanligt om vilka fantastiska vänner jag har. Både nyfunna, ytliga och gamla vänskaper. Det är som om ni omedvetet tar tag i mig och drar mig uppåt utan att riktigt veta om det. Ville bara säga tack.

I dag fick jag till exempel post från andra sidan jordklotet. En surfande tomte damp ner i min brevlåda, signerad Ida och Marc. Den första raden i brevet fick mig att fatta ett svårt beslut inför morgondagen.
"Hoppas allt är bra med dig och att du tar för dig!"

... Det är precis vad jag ska göra. Skam den som ger sig :)

PS. Avatar var guld! Se den! (Helst i 3D för jag tror det var det som gjorde hela upplevelsen unik)