Massor med tankar snurrar i mitt huvud idag och jag vet att när jag går och lägger mig om en stund så kommer jag inte kunna somna utan istället ligga och vrida och vända på mig i flera timmar. Ibland när det händer så försöker jag tömma hjärnan. Försöker tänka på att inte tänka på någonting. Då blir det svart. Kolsvart! Det fungerar ett litet tag. Sedan är det igång igen. Tankar, funderingar, ångest som maler och maler utan stopp tills jag utmattad, någon gång på morgonkvisten, faller i sömn...

Den utlösande faktorn denna gång är filmen "Himlens Hjärta". Ett otrohetsdrama som de senaste timmarna hållit mig fängslad framför dataskärmen. Tänk om du fick veta att din bästa vän varit otrogen med din man. Vad skulle du göra då? Jag skulle nog bli sur tror jag. Inte ledsen, inte besviken utan bara sur. Kanske till och med förbannad. Jag kan vara en riktig bitch om jag vill.. Try me ;-)

Av någon anledning så blir jag att tänka på saker jag skulle må bäst av att bara glömma. Sluta älta scenario efter scenario och analysera ord, meningar, gester... Sluta försöka snubbla över någonting som kanske skulle avslöja en lögn eller två. Faktum är: jag bryr mig inte! Jag vill bara veta... Att inte veta tar kol på mig! Jag måste få höra sanningen för att kunna gå vidare och glömma allt. Jag har aldrig ljugit för dig. Aldrig! Jag tycker du är skyldig mig sanningen så mycket som jag har fått utstå på grund av dig!

Ibland blir jag arg. De gånger då jag tänker på alla potentiella lögner du serverat mig och som jag bara gapat och svalt. Jag vill tro på dig och därför gör jag det också. Kanske är jag blind? Kanske har du hela världen emot dig..

Andra gånger tänker jag på saker jag har gjort och sagt. Saker som sårat dig. Saker som varit rent av elakt. Som den där gången då jag sa att jag hatade dig - på din födelsedag! Det får mig fortfarande att gråta när jag tänker på det. Jag får så dåligt samvete att allt dumt du gjort inte längre existerar. Då vill jag bara lyfta luren, ringa och säga förlåt för tusende gången. Jag tänker på gånger då du varit ledsen, gånger då jag har gjort dig ledsen. Gånger då jag tröstat och allting bara verkat så oerhört rent och ärligt mellan oss.

Dessa gånger är min svaghet. Jag vill inte vara svag för då kanske jag blir lurad... Jag försöker att vara stark och bara tänka på dina dåliga sidor. De är många. Väldigt många. Teoretiskt sätt så borde de överskugga dina bra sidor men... jag lämnar resten osagt...

För tre år sedan svor jag att aldrig mer skriva någonting personligt i min blogg. Well... jag antar att det var den största lögnen av alla ;-)