Idag har jag varit duktig och äntligen tagit tag i ekonomiartikeln som måste skrivas till på måndag. Kom över ett intressant pressmeddelande från Swedbank angående svenskarnas sparkapital som jag tänkte slänga ihop någonting på. Sitter här och rullar tummarna och väntar på att klockan ska ticka förbi 13 så att jag kan ringa privatekonomen som står som kontaktperson för undersökningen (vill ju inte störa mitt i lunchen).

I takt med att minutvisaren rör sig mot tolvan växer lökringarna under mina armar (inte bokstavligt alltså eftersom jag är en flitig deodorantkonsument men ja, ni fattar).

Varför blir det alltid såhär? Om mindre än ett år står jag där med min journalistexamen och kallar mig journalist - på riktigt. En journalist som blir nervös av att ringa ett samtal! Kom igen, hur löjligt låter inte det?

Anledningen är dock enkel: bristande självkänsla! Varför skulle någon vilja slösa dyrbar tid på att prata med en journaliststudent? När jag tänker på mig själv som student så förvandlas jag till en tyst liten grå mus som stammar fram ursäkt efter ursäkt, tack efter tack. Jag kysser marken du går på bara du byter några ord med mig!

Annat är det ute i arbetslivet. Då blir jag en tiger. En tuff reporter som iskallt slår numret till vilken kommunpolitiker som helst och presenterar sig som Frida från tidningen X. Jag kan riktigt känna hur framåtandan växer, hur jag som person växer och framför allt: hur mottagandet från personen i andra änden av luren förändras när man med ens uppnått lite auktoritet som arbetande journalist och inte bara en lågt rankad student.

Det är bara att bita ihop :)