I dag ansvarade jag för personallunchen vilket innebar att jag fick tillbringa min förmiddag vid spisen. Jag skalade 24 potatiser och hackade 6 lökar med alla fingrar i behåll vilket jag knappast trodde var möjligt. Resultatet blev inte särskilt lyckat men heller inte direkt misslyckat. Hade självklart köpt för lite buljong så soppan blev aningen svag, men den var åtminstone lagad med massor av kärlek så jag tyckte det vägde upp avsaknad av smak. Fick till och med en komplimang av Stina som tyckte att "det var ju inte det äckligaste hon ätit"! Haha! Men nu är det överstökat (tack och lov) så nu slipper jag ligga sömnlös om kvällarna med misslyckad tacosoppa på näthinnan ;-)

Jag trivs så oerhört bra på mitt jobb. Dagarna bara springer förbi och när kvällen kommer åker jag hem med en ledsen känsla i kroppen. Inte ledsen för att jag slutar jobba, nej så galen är jag faktiskt inte, utan jag tror snarare man kan kalla det ensamhet. Jag känner mig tom och tja, ensam helt enkelt. Jag sätter mig på bussen efter jobbet, kommer hem till en tom lägenhet, ser på tv och lägger mig och sover. Det känns som om alla har någon men jag har ingen. Nu vet jag ju självklart att det inte alls är på det viset men jag får sådana här svackor ibland. Det är bara att bita ihop och vänta på bättre tider. För bättre tider kommer....

... redan i helgen faktiskt. Ett besök i Ludvika är precis vad jag behöver. Krama vovvarna, umgås med familjen, sitta på altanen på kvällen i myskläder och dricka rosévin i skenet från infravärmen. Bara vara. Utan krav. Utan ensamheten. För den lämnar jag i Stockholm!

Vårt fina hus