Varje höst så dör jag lite. Varje höst när mörkret faller, vinden viner i öronen och regnet piskar mig i ryggen när jag trevar mig fram i en lång mörk tunnel som mynnar ut i tö och vårsol. Så småningom. Fram till dess kan jag bara gå och gå och gå och hoppas att jag skymtar små ljusglimtar på vägen.

Varje höst vaknar den där ledsna känslan till liv inom mig. En känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad den står för eller är resultatet av. Jag vet bara att den infinner sig varje höst. Ungefär vid den här tidpunkten.

Jag vet att det kallas höstdepression. Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet också att det är ett övergående och inte särskilt långvarigt stadium vilket gör det ganska lätt att härda ut. Jag försöker berika mitt liv med meningsfulla saker. Och med roliga saker som inte är det minsta meningsfulla utan tvärtom ganska värdsliga.

Jag vet att jag dör lite varje höst. Men jag vet också att jag lever lite extra på våren och sommaren. Jag vet att jag inte måste vara glad jämt. Och jag vet att jag kommer bli gladare. Så småningom :)


Hösten 2008. Flemingsberg