Var har du varit i hela mitt liv?
Sprang precis ihop med min husvärd i trapphuset och passade på att haffa honom för besiktning av min lägenhet. Jag har ingen bra erfarenhet av husvärdar. Det började redan när jag flyttade in i min första lägenhet i Ludvika där jag blev skadad för livet när jag fick den stora äran att bevittna mitt tomatansikte till husvärd på badhuset iförd knallröda badbyxor. Efter den händelsen kunde jag inte titta på honom utan att tänka "blöt, hårig bringa" vilket resulterade i att jag helst inte tittade på honom över huvud taget.
Min första husvärd här i Stockholm var nog den sämsta jag har varit i kontakt med. Han hette Jan och skulle sluta sitt arbete vilket innebar att han ansåg att han kunde missköta sig bäst han ville...
Husvärd nummer tre var en tanig, blond yngling med en ettrig liten chihuahua som följde honom i hälarna som den hund hon var. Han var trevlig men inte särskilt bra på att fixa grejer vilket jag med min fallfärdiga lägenhet fick erfara fler än en gång.
Nummer fyra var även han en trevlig prick. Åtminstone på bild med sitt sneda leende och gråsprängda tinningar. Han jobbade i mitt hus under "stalkertiden" (ni som har läst min blogg länge vet vad jag pratar om) och när jag skräckslaget i ren panik ringde för att be honom hålla uppsikt i trapphuset eftersom jag var förföljd så bara skrattade han och sa att han minsann skulle bli glad om han hade någon som skrev "kärleksbrev" till honom. Det gjorde mig mindre glad. Idiot.
När jag, för något år sedan, fick se att vi hade fått ännu en ny husvärd så hade jag sedan länge gett upp hoppet om mänskligheten och min kontakt med honom har varit obefintlig. Så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte gav honom en chans för han var helt klart den trevligaste husvärden jag någonsin träffat! Han lyckades bortse från alla dammråttor, allt skräp och alla flyttkartonger under besiktningen, han önskade mig lycka till och frågade till och med om jag hade trivts här...
... Min femte husvärd lämnade mig alltså i chock liksom den första. I ett positivt chocktillstånd bör tilläggas för dem som inte förstod det. Det finns hopp om mänskligheten och det finns hopp om husvärdarna!
You made my day :)
Min första husvärd här i Stockholm var nog den sämsta jag har varit i kontakt med. Han hette Jan och skulle sluta sitt arbete vilket innebar att han ansåg att han kunde missköta sig bäst han ville...
Husvärd nummer tre var en tanig, blond yngling med en ettrig liten chihuahua som följde honom i hälarna som den hund hon var. Han var trevlig men inte särskilt bra på att fixa grejer vilket jag med min fallfärdiga lägenhet fick erfara fler än en gång.
Nummer fyra var även han en trevlig prick. Åtminstone på bild med sitt sneda leende och gråsprängda tinningar. Han jobbade i mitt hus under "stalkertiden" (ni som har läst min blogg länge vet vad jag pratar om) och när jag skräckslaget i ren panik ringde för att be honom hålla uppsikt i trapphuset eftersom jag var förföljd så bara skrattade han och sa att han minsann skulle bli glad om han hade någon som skrev "kärleksbrev" till honom. Det gjorde mig mindre glad. Idiot.
När jag, för något år sedan, fick se att vi hade fått ännu en ny husvärd så hade jag sedan länge gett upp hoppet om mänskligheten och min kontakt med honom har varit obefintlig. Så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte gav honom en chans för han var helt klart den trevligaste husvärden jag någonsin träffat! Han lyckades bortse från alla dammråttor, allt skräp och alla flyttkartonger under besiktningen, han önskade mig lycka till och frågade till och med om jag hade trivts här...
... Min femte husvärd lämnade mig alltså i chock liksom den första. I ett positivt chocktillstånd bör tilläggas för dem som inte förstod det. Det finns hopp om mänskligheten och det finns hopp om husvärdarna!
You made my day :)
Kommentarer
Trackback
