Nästa lördag har Malin och jag sammankallat till en minnesstund hemma hos mig vilket inte är på långa vägar så deprimerande som det låter. Det är ingen som har dött hittills åtminstone utan vi ska helt enkelt sammanstråla och titta på gamla filmer och dylikt. Det enda minnesvärda jag kan rota fram är ett par dvd-skivor med cirkusframträdanden som jag nyss tog mig en lite tjvutitt på och SJÄLVKLART slutade det hela med att jag satt i soffan och störtgrinade till följd av nostalgidosen. Jag är ju världens mest nostalgiska människa om någon har undgått den lilla detaljen.

Jag såg mig själv i min fina elddräkt, insnurrad i mitt älskade rep. Jag såg mig och mina cirkusvänner hoppa runt i cancan-kjolar och strumpeband. Jag såg mitt sista uppträdande i "Four dolls" där tårarna övergick i en skrattattack när jag minns den där gången för cirka fem år sedan. Vi skulle uppträda i ett tomt folkets hus med en kinesisk "jury" som enda publik utan tillstymmelse till motivation eftersom vår akt betraktades mer som utfyllnad.

Eftersom jag var störst så skulle jag såklart ha det minsta röret (logiskt, eller hur!). Jag bestämde mig hur som helst för att inte klaga eftersom jag inte orkade med någon argumentation. Mitt under showen när vi alla fyra sitter dubbelvikta i varsitt rör på scenen är det meningen att jag ska vicka mitt rör och sedan hjälpa de andra ut vilket inte inträffar eftersom jag har fastnat i mitt pyttelilla rör. Det som sker därefter är att jag drabbas av panik till följd av att benen trycker mot bröstet och jag känner hur det blir allt svårare att andas. Till sist skriker jag på hjälp det högsta jag kan och Jens, som står i kulisserna, rusar ut på scenen till min undsättning. Det var min sortí som cirkusartist ;-)

Bitterljuva minnen :)

Four Dolls i Köln 2005. Karin, Maria, jag och Anna


13 år och i början av min repkarriär. Bilden togs till vår broschyr


Jag och Anna