Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Egentligen ville jag bara säga något, och gärna något bra som kontrast till mina senaste inlägg. Livet känns ett uns lättare för jag har sett till att fylla det med betydelsefulla saker, saker som jag kan längta efter ett bra tag framöver.

I min umgängeskrets hägrar någon sorts obligatoriskt höstdepp och det känns faktiskt skönt att inte vara ensam. Och får man tro Martin så är det bara hormoner. Mitt liv är en enda berg- och dalbana men det är visst helt normalt. Det kan ju tydligen vara så i tonåren... ;-)