Att stå upp, rak i ryggen, när livet jävlas är inte det lättaste. Därför måste man ibland tillåta sig att falla. Att lägga sig ner naken med örat mot asfalten, andas och räkna till tio. Välkomna alla tankar och känslor oavsett om det gör ont. Jag får gråta. Jag får skrika. Jag får släppa alla spärrar och omslutas av ensamhet. Av odefinierad sorgsenhet. För en liten stund får jag faktiskt sjunka...

Ibland får jag höra att jag borde stanna upp och försöka lära känna mig själv på mina egna villkor. Det är så mycket man borde göra. Det är inte fel på något sätt, det har jag aldrig sagt. Aldrig tyckt. Utåt kan jag ibland verka vilsen, svag och beroende av andra men det är bara teater och har alltid varit. Jag är en stark människa. Jag har ett starkt psyke och jag är vän med ensamheten. Jag vet att mörker alltid följs av ljus och sorg av glädje. Jag vet att livet kan vara så mycket elakare än vad jag har fått uppleva hittills. Det är det som gör alla motgångar uthärdliga.

... Och det är det som gör att jag alltid reser mig. När jag ligger där mitt på vägen, avklädd, frusen och exponerad. Jag skulle aldrig tillåta mig att bli överkörd. Jag skulle aldrig låta mig sjunka till botten. Jag klär alltid på mig och går därifrån. Till slut. Med allt bagage bearbetat och ihopknölat till en fjäderlätt boll i en ryggsäck på ryggen. Förnekade och förträngda känslor bär man med sig som tegelstenar, och den som aldrig fäller några tårar kan heller aldrig avfyra ett ärligt leende. Med den vetskapen i bakhuvudet kan jag gråta med gott samvete. Och gå rakryggad genom livet.

Skogskyrkogården, lördag 5 november 2011