Full fokus framåt
Jag kan bestiga berg i dag. Jag är oslagbar med hela världen vid mina fötter. Det är en skum känsla eftersom jag logiskt sett borde vara ett nervvrak. Är det möjligt att känna sig så stark när allting runtomkring rasar samman? När människor man tycker om försvinner till ett odefinierbart tomrum och man borde känna sig ensammare än någonsin men vaknar varje morgon med en enorm livsglädje och lust att kliva ur sängen...
På gymmet springer jag fortare än någonsin. Svettkörtlarna jobbar intensivare än normalt och hjärtat bultar i kroppen. "Still I'm dying with every step I take, but I don't look back", sjunger Robyn ur högtalarna. Om jag kunde sjunga skulle jag nog sjunga just de raderna fast med en liten korrigering: För varje steg jag tar blir jag mer och mer levande. Och knepet är nog att inte se tillbaka. Just nu har jag full fokus framåt. På allt spännande och roligt jag förhoppningsvis har kvar att uppleva tillsammans med de underbara människor som är mina vänner.
Mitt liv är rikt. Mister du en så står dig tusen åter. Eller hur det nu är man brukar säga ;-)
25 är en fantastisk ålder sägs det. Allt vänder och allt blir bara bättre och bättre. Av det här inlägget att döma så känner jag att du har den känslan i dig. Kanske är det så att man är mogen nog att slänga skit åt sidan och fokusera på guldet i sitt liv istället? :)
Förresten, SNYGG header!
Snygg layout!